När jag var liten brukade muslimer i Syrien välkomna ramadan med att titta på en dragqueen-tv-show på tv. Det var färgglada peruker, fjäderboa och glittersmink. Yaas queen!
Efter iftar, när fastan bryts, satte sig min familj för att dricka te, äta efterrätt framför tv:n och titta på den årliga ramadan-showen med den egyptiska tv-stjärnan Sherihan. Hon var kvinna, men också den första dragqueen som jag kände till. Hon var camp, sagolik, glamorös och medveten. Hennes show träffade mig som en blixt, och hon blev en katalysator för min känsla av att vara annorlunda.
Det var under sent åttiotal och tidigt nittiotal som Sherihan hade sin största ”Fawaseer”-show, vilket betyder frågeshow på egyptisk arabiska, men som blev synonymt med fenomenet över hela arabvärlden. Under ramadans första dag föll Sherihan som en stjärna i magdansklädsel ner från rymden och besökte oss på jorden. Hon dansade och sjöng för att välkomna ramadan, och gjorde klart att fastemånaden inte bara är en tid för andlig rening, utan också för konst, kultur och musik.
Jag minns hur min mamma sa: ”Sherihan är mer än en människa, hon är bokstavligt talat en meteor”.
Att Sherihan blev accepterad i min familj precis så som hon var gav mig ett ”Sine from above”, som Lady Gaga sjunger, att jag också skulle bli det.
LÄS MER:”Skrivande är författarnas enda vapen i svåra tider”
Lärde känna Sverige genom Sherihan
Under en av sina årliga ramadan-shower hade Sherihan ett särskilt avsnitt kallat ”Fawaseer- Jorden runt”. Hon framträdde som 30 nationer med musik, kostymer och dans, och visade hur dessa länder gav skönhet åt världen, medan vi i publiken skulle gissa vilket land det var.
Hon fick mig att älska världen. Avsnittet började med att Sherihan dansade i en stor glittrande kreation med påfågelsfjädrar framför den egyptiska flaggan. Efter den kom en rad andra flaggor, och jag minns att jag såg den blågula flaggan och frågade mina föräldrar: ”Vad är det för flagga?”
Svaret var Sverige såklart. Jag som under den tiden var besatt av att lära mig skriva nya ord som jag lärt mig fann att Sverige var ett enkelt ord att skriva på arabiska. Det var nämligen likt två syriska namn jag redan kunde stava till: en by i min provins som heter Swedan, och en drus-stad i södra Syrien som heter Sweda. Jag hade i läxa från skolan att rita flaggorna som Sherihan visade i programmet, och den svenska blev min favorit, med sina lysande gula och blå färger som liknade solen och himlen.
Detta är en historia som min familj alltid brukar berätta sen jag kom till Sverige 2014. De påminner mig om hur jag pyntade mitt rum med världens flaggor och hur jag alltid hängde upp den svenska när jag dansade och imiterade Sherihan med mina syskon som publik.
LÄS MER:"En port till havet” ger röst åt de arabiska bögarna
Uppträdde som Sherihan i skolan
Det är välkänt att mobbing är ett problem i skolor världen över, särskilt mot unga gays. Men Sherihan blev ett skydd för mig som liten gaypojke. På rasterna imiterade jag och mina klasskamrater henne, vi dansade, sjöng och det var inget konstigt att jag tog rollen som Sherihan. Flickorna och pojkarna i klassen klappade glatt och mimade till sångerna med mig.
Det var som att Sherihan hade förmågan att upphäva konceptet kön och överbyggde den konflikten på vår skolgård. Trots att jag var pojke blev jag inte mobbad för att jag dansade och sjöng dessa kvinnotexter. Hon, som framstående kvinna, hörde inte till vare sig kvinno- eller manskategorin. Hon var Sherihan, en drottning och det var ett privilegium att imitera henne.
Vi var så imponerade av hennes framträdande, hur hon formade sitt hår till Eiffeltornet när frågan handlade om Paris, klädde sig som Kolosseum för att symbolisera Rom, eller som en pampig ljuskrona när frågan handlade om Damaskus.
Det här var sent åttiotal och hon var avantgarde: rosa, färgglada peruker, kostymbyten varje minut. Ja, faktiskt varje sekund: för varje nytt ord i sången dök hon upp i en ny klänning, tiara, chiffong, fjädrar och mer. Genom dansen och sången tog hon fram vår nyfikenhet som barn. Hon sjöng om nya uppfinningar, klimatförändringar och ozon-hålet. Hon riktade sig till framtidens generation. Och jag är så glad att jag fick vara en del av den framtiden.
LÄS MER:Oscensurerat om skam, homofobi och våld
Sherihan som ramadantradition
Vi syrier, vare sig om vi var kristna, druser eller muslimer, tittade mycket på tv under ramadan-månaden. Att följa specialprogrammen, oavsett om det var om historieprogram, dramaserier eller frågeshower, blev en anledning till att många såg fram emot ramadan. Men jag trodde länge att jag var den enda syriern som längtade så efter just Sherihan. Tills jag blev introducerad till gayscenen i Damaskus.
Det var då jag mötte den syriska Sherihan. Han var en dragqueen i undergroundgayscenen och uppträdde på Saray Nightclub i Damaskus. Namnet hade han tagit eftersom Sherihan var den som planterade ett gay-frö inom honom, som han själv beskrev det.
När jag besökte Kairo 2005 insåg jag att Sherihan var gayikon även i sitt hemland. Det var bara några år efter den händelse som i efterhand har kallats ”Kairo 52”, där 52 gaymän 2001 blev brutalt arresterade och sedan dömda till hårda straff. De hade bröllopsfest på den flytande gayklubben Queen boat, som låg förtöjd vid Nilens strand, och dansade och sjöng till just Sherihan den kvällen. De firade sitt gaybröllop i Kairo, den stad där Sherihan fortfarande bor.
LÄS MER:När den arabiska våren blommade i Göteborg
Sherihan och den arabiska våren
Nästa gång jag stötte på Sherihan var inte under ramadan, utan i februari 2011, när jag och min familj tittade på livesändningarna från den egyptiska revolutionen på Tahrirtorget i Kairo. Plötsligt dyker min dragqueen-modersfigur upp i rutan. Sherihan var omgiven av sina fans och skanderande för frihet med den egyptiska flaggan flygande runt sig. Hon blev intervjuad av Al Jazeera och krävde yttrandefrihet, frihet för konsten och rättigheter för kvinnor och minoriteter. Och hennes ord talade till mig precis lika mycket som när jag var barn. Jag kunde inte låta bli att le och tänka: våren blomstrar om Sherihan stödjer den.
Hon förlöste den revolution som fanns inom mig. Att som vuxen se henne igen fick mig att återknyta till min egen frekvens och energi, den som varit dold men nu kom fram. Det fanns inget annat val än att göra revolt, för konsten, musiken och litteraturen. Att se henne efter 20 år, hon som lärt mig hur jag skulle ta mig an livet och föra mig själv som barn, fick mig att börja skriva igen.
Sherihan lärde mig att konstnärligt skapande är det bästa sättet att uttrycka sin olikhet på, en grund som har fått mina drömmar att gå i uppfyllelse. Det var Sherihans ramadangåva till mig som litet gaybarn.
Översatt från engelska av Sanna Samuelsson.
LÄS MER:Recension: ”De arabiska såren”
Fakta
Sherihan, född 1964, är en egyptisk sångerska, dansare och skådespelare som blev känd för sina årliga ramadan-tv-shower som började sändas 1985, och sändes över hela arabvärlden, bland annat i Syrien. Hon drog sig tillbaka 2002, på grund av sjukdom. Hon deltog i den egyptiska revolutionen 2011 och är känd som demokratisk aktivist i Egypten.
Ramadan, den muslimska fastemånaden, firas mellan 13 april och 12 maj i år.
Khaled Alesmael är författare och journalist från Syrien, i dag boende i Göteborg och Berlin, vars senaste bok kom förra året och heter ”En port till havet” (Leopard).
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
