Var världen en enklare plats under tiden för kalla kriget? Det är en slutsats man tvingas dra i vår många gånger till synes avpolitiserade samtid. I den mer svartvitt ideologiska världen före 1989 var det färre som ifrågasatte att också kulturen existerade i realpolitikens värld. Även en så kommersiell angelägenhet som Eurovisionen.
De senaste dagarna, när Europeiska radio- och tv-unionen (EBU) har meddelat att man inte tänker stänga av det statliga belarusiska tv-bolaget BTRC med motiveringen att tävlingen inte har någon politisk agenda har detta återaktualiserats. För antingen är EBU:s minne kort, eller så ägnar de sig åt historieomskrivning.
LÄS MER:Krav: stoppa belarusisk tv i Eurovision
För all del ligger djävulen som vanligt i detaljerna, eller snarare i PR-folkets formuleringar. Men ingen som har följt Eurovisionens historia tror på allvar att det är en ”apolitisk” tävling. Tvärtom, grundandet av den, liksom etableringen av EBU, var del av den väst-östliga blockpolitiken. Sång- och danstävlingen skulle beröra själva den europeiska identiteten. Underförstått: Det Europa som inte var ockuperad av Sovjet.
Dean Vuletic, historiker i Wien och världens främsta auktoritet på Eurovisionen – Eurovisionprofessorn kallad – fångar redan i titeln på ”Postwar Europe and the Eurovision Song Contest” (2018) vad det handlar om: Tävlingen var obönhörligen sammanflätad med och speglade efterkrigstidens politiska landskap.
Sång- och danstävlingen skulle beröra själva den europeiska identiteten. Underförstått: Det Europa som inte var ockuperad av Sovjet.
Men det är genom att känna till Eurovisions samtida motpol som man verkligen inser vad det handlade om. Fast i dag är det ju försvinnande få som minns ”Intervision song contest”. 1965 lanserade den tjeckoslovakiska televisionens dåvarande chef, den senare dissidenten Jiri Pelikan, östblockets egen tävling. Den skulle komma att avbrytas med invasionen och ockupationen av landet 1968. Apropå politik. Och senare återupptas i Polen bara för att återigen stoppas i och med undantagstillståndet där i början av 1980-talet. Apropå politik.
Men viktigt för diskussionen kring Belarus 2021 är att Pelikan, som sen fick gå i exil för sin politiska inställning, egentligen inte ville ha en separat tävling. Hans mål var ett utökat samarbete för att väst och öst skulle närma sig varandra.
Det var EUB och Eurovisionen som avböjde med hänvisning till att länderna bakom järnridån var diktaturer.
Tävlingen var obönhörligen sammanflätad med och speglade efterkrigstidens politiska landskap.
LÄS MER:Dotter och Wahl feat. Sami tippas direkt till Mello-finalen
Jag har skrivit förr om det fullständigt absurda i att svenska medier kan ryta till om att idrottare tar emot medalj av Donald Trump men hålla så tyst om den belarusiska diktatur som våldför sig på sin egen befolkning 80 mil härifrån. Jag har misstänkt att om Sovjet och regimerna bakom järnridån funnits i dag, i vår klickvärld med vår nyhetsvärdering, så hade de fått hållas. (13/11/20). Dagens europeiska kulturella institutioner, en gång skapade för att omfamna inte bara glam och pengar utan värderingar, gör väldigt lite för att jag ska tro annorlunda.
Kalla kriget är inget att önska sig tillbaka till. Men då tycks det åtminstone ha varit svårare att i den krassa kommersialismens namn relativisera bort sin egen historia – och skillnaden mellan demokrati och diktatur.
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
