Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Slut på exit? En EU-flagga vajar i förgrunden framför en sex meter hög figur föreställande USA:s president Donald Trump inför ett presidentbesök i London under juli 2018. Men tiden då nationalisterna ville följa Storbritanniens exempel och lämna EU kan vara förbi. Bild: Matt Dunham

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Europa är förloraren i årets val

    Den svenska valdebatten om invandring har handlat om kultur i stället för integration och undvikit brännande frågor om EU:s roll i svensk inrikespolitik. Hynek Pallas menar att Bryssel kan vara nationalisternas nästa bastion.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    De närmaste dygnen ska valets vinnare skakas fram ur det parlamentariska durkslaget. Men redan när valstugorna slog upp portarna i våras, och den nattståndna nationalismen vällde ut, stod det klart vilka förlorarna var. Förloraren heter Europa. Och en modern inkluderande svenskhet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Den som damp ner i valrörelsen 2018 är ursäktad om hen missade att Sverige sedan 1995 är medlem i EU. Det är svårare att förstå de politiker och journalister som inte behandlade våra grannländer för vad de är – en del av svensk inrikespolitik. Eller förklarade att utan EU, ingen röst i klimatpolitiken gentemot USA och Kina.

    LÄS MER: Stimulerande men deprimerande om EU

    Om inte annat var det ett strålande sätt att signalera unionens meningslöshet inför Europavalet som infaller om åtta månader.

    Det misstaget gör inte andra krafter. När Italiens Matteo Salvini nyligen mötte Viktor Orbán och ledare från Centraleuropa lanserades en antimigrations-front med udden mot Frankrikes Emmanuel Macron. Målet är att migranter ska skickas tillbaka, och att unionens försvar byggs upp mot flyktingar. Salvini ser valet i maj som ”den sista chansen att rädda Europa”. Tanken är att de Centraleuropeiska Visegradländernas nollvision på migrationsområdet ska ta över Bryssel. Om Swexit-demokraterna redan är med på tåget och inte ville tala om sådant under en svensk valrörelse får vara osagt. Partiet bytte i våras EU-grupp från den Nigel Farage-ledda Gruppen Frihet och direktdemokrati, som är mest EU-kritisk, till light-varianten Europeiska konservativa och reformister – där polska Lag och Rättvisa, Dansk Folkeparti och Sannfinländarna ingår.

    Oavsett grupper är det tydligt att mörkblå och bruna är allt mer strategiskt övernationella. Och i den medvinden blir det för vissa mer lockande att driva istället för att lämna EU.

    Det här har bäring på valets andra stora förlorare. Det har uttryckts lite olika, men det var ingen slump att Jimmie Åkesson kände medvind nog att sammanfatta saken i en direktsänd slutdebatt: Invandraren är sämre än svensken eftersom hen inte är som svensken. Men blir invandraren som svensken blir det bra.

    Sverige och EU. Den som damp ner i valrörelsen 2018 är ursäktad om hen missade att Sverige sedan 1995 är medlem i EU. Det är svårare att förstå de politiker och journalister som inte behandlade våra grannländer för vad de är – en del av svensk inrikespolitik, skriver Hynek Pallas.. Bild: Lars Pehrson/SvD/TT

    Den här kostymen började sys upp åt ”invandraren” kring Ny demokrati. De skulle ha ”våra” värderingar och ”vår” kultur. Det tog ett tag, men nu är visionerna om Sverige och invandringen – visioner som borde ha vidgats och inte krympt – mardrömslikt snåla. Istället för fokus på långsiktiga lösningar av en segregation som har flera dimensioner är fokus på – kultur. En del krafter har varit öppet hatiska. Andra har bara knipit käft för att inte misstänkas ha ”öppna hjärtan”. Lustigt. För När Ebba Busch Thor firade Kristdemokraternas framgångar förklarade hon att folk vill ha ”judeo-kristna” värderingar. Vilka då? Öga för öga, tand för tand? Eller de där barn tillåts drunkna på Medelhavet och dö i Tripolis strider?

    LÄS MER: Kulturens frihet har blivit kontroversiell

    När politikern backar in i den nationalistiska garderoben förlorar hen möjligheten att trovärdigt tala om värderingar. Det gäller inte bara dem som redan drunknar. Ett humanistiskt EU är a och o framåt. För vad händer med de länder i Syriens närområde, med svajiga institutioner och tunn demokrati, som får ta de flyktingar vi vägrar? Vad bäddar det för? Det är en fråga till hela det politiska fältet – också de som tror att rösten på Vänsterpartiet innebär internationell solidaritet. V:s mål är utträde ur unionen. Det är ett svek mot de svagaste och mest missnöjesröstande i de forna kommunistländerna – som driver den hårdföra migrationspolitiken. De klyftor och rädslor som finns där orsakades av Vänsterpartiets gamla vänner. Lite större intresse vore klädsamt.

    Här finns alltså paradoxer att reflektera över för alla parter under blockdiskussionerna. Så kanske är det bäst att inte tänka på Europa alls? Eller i alla fall inte tills den största paradoxen inträffar och Sverigedemokraternas politik kommer till oss via Bryssel i stället för från Sveriges riksdag.