Den här texten handlar om mordet på en kvinna i Göteborg. Jag befann mig långt ut i marginalen av det som hände och det som skulle bli fortsättningen.
Det är också just därför jag vill skriva. För att själva avståndet visar hur mordet på en annan människa skapar enorma svallvågor av vrede, sorg och sår i både tid och rum. För de närmast drabbade i generationer framåt.
De senaste veckorna har debatten om mäns våld mot kvinnor återigen blossat upp. Det krävdes ytterligare fem mördade kvinnor inom loppet av tre veckor för att diskussionen skulle komma igång. Regeringen har tillsatt krisgrupp, det kommer förslag på hårdare straff.
Men redan nu tycks dock den offentliga debatten i såväl nyhetssändningar som i sociala medier och på kultursidor tagit en annan riktning. Eller rättare sagt återgått till de vanliga ämnena. Ni vet vilka.
Vårt tålamod är uppenbarligen alldeles för kort. Eller så vänder vi bort blicken för att om man verkligen går in i vad detta handlar om blir det snabbt outhärdligt. Vi matar oss själva slentrianmässigt med mord och övergrepp på film och i spänningsromaner.
Men detta var inte ett dugg spännande, det var på riktigt.
Telefonsamtalet kom en kväll hemma hos nära vänner. Vi hade ätit, druckit lite vin och nu spelade vi brädspel. Vi skrattade och vi hade det helt enkelt väldigt bra. Jag vet till och med att jag kände en påtaglig lyckokänsla. Ni vet en sådan där som sköljer över en ibland. Jag var trygg och tillfreds.
Samtalet var ett sådant som kommer på fel tid, i fel sammanhang och med fel tonläge hos den som ringer upp. Man förstår direkt att något dåligt har hänt.
Det var en av ledarna i ungdomslaget, han hade fått uppdraget att ringa runt till alla föräldrarna. Snart skulle nyheten på andra vägar nå barnen vars lagkamrats mamma hade mördats.
Två dagar tidigare hade vi setts på en lagträff. Det började med uppvärmning i dansande ring och avslutades med skojmatch mellan föräldrar och barn. Mamman skrattade. Vi har kvar filmen i mobilen.
Jag hade ingen aning men hon måste ju ha varit så rädd. Det var upprepade hot, möjligen en sjuk uppfattning om heder. Förvriden svartsjuka. Faran hade varit uppenbar. Länge, skulle det visa sig. Det stod om det i tidningen, med skillnaden att den här gången hade jag som journalist också ett annat perspektiv. Det var en märklig upplevelse som gjorde ont i magen eftersom jag också tänkte på alla rubriker, alla fruktansvärda nyheter som far förbi och som jag, vi, läser och går vidare.
LÄS MER:Hon vill lyfta kvinnor som överlevt våldet
LÄS MER:Recension: "Josas bok" – Marie Nilsson Lind
Ett barn hade nu förlorat sin mamma. Senare dömdes pappan till ett längre fängelsestraff. Båda föräldrarna förlorade för barnet. Men det stannade inte där. Myndigheterna har ett maskineri som går igång. Barnet ska skyddas förstås.
Det innebar också att en lagkompis i princip försvann. Från en dag till annan. Sociala medier stängdes ner, det blev tyst. Det här barnen kom aldrig tillbaka till träningen.
Kvar ett ungdomslag med barn som på något vis skulle hantera inte bara att en lagkompis inte fanns kvar, men också att det finns män som mördar kvinnor, som mördar mammor.
Det har gått tid nu. Jag tänker mer sällan på det som hände, det är väl så man fungerar antar jag, men det kommer upp varje gång jag läser om våld i nära relation.
Mäns våld mot kvinnor slår sönder människor, familjer och vår tillit till varandra. Så kan vi inte ha det.
Läs fler krönikor av Johan Lindqvist:
LÄS MER:Att bli pappa var enkelt - det är att släppa taget som är svårt
LÄS MER:Pandemin avslöjar politiker som kulturella analfabeter
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
