Nyligen publicerade Svenska Dagbladet ett antal artiklar om skolor i Storbritannien och USA. Skolorna har med strikta strukturer och rigorösa regler höjt betygen, särskilt hos barn från utsatta familjer. En viktig aspekt av de brittiska skolornas framgång är att de har verktyg i språket som tydligt signalerar att hierarkierna respekteras. På svenska saknar vi ett grundläggande verktyg för att visa respekt – att ni:a – vilket gör vårt språk klumpigt och oss oartiga. Du-reformen från slutet av 60-talet har gått alldeles för långt. Den var menad att avskaffa förlegade hierarkier. Men språkreformen raderade även de goda hierarkierna. Genom att återgå till att nia tillåts vi ge respekt till de som förtjänar den.
I de flesta språk finns det två möjliga pronomen för att tilltala en annan människa: ett vänskapligt ”du” och ett mer formellt ”ni”. Så är fallet på romanska, slaviska, och germanska språk (i de språk där det saknas, som i engelskan, används titlar i stället).
Om vi får möjligheten att uttrycka hövlighet i språket kommer vi också att bli hövligare.
Du-reformen introducerades för att motverka hierarkier som stred mot socialdemokratiska jämlikhetsideal. Tanken är hedervärd, och jag har inget emot idealet i sig. Men finns det inte eftersträvansvärda hierarkier? Äldre-yngre, lärare-elev, eller folkvald-medborgare är utmärkta exempel. Vi håller nog alla med om att äldre, lärare, och statsministern bör respekteras. Men utan formaliserat språk är detta betydligt svårare att uttrycka. Ni har säkert märkt att ung serveringspersonal slänger in ett klumpigt ”ni” eller använder krångliga passiva verb för att inte dua sina kunder. På samma sätt är det svårt att inte utropa ett nedlåtande ”hörru ursäkta” när någon har glömt sitt paraply, i stället för det utan tvekan vackrare ”excusez-moi madame”.
Inte nog med att du-reformen har tvingat fram ett klumpigt och invecklat språkbruk. Språket formar oss. Om vi inte talar artigt, kommer vi inte heller att bete oss artigt.
En enkel jämförelse kan göras mellan den svenska och brittiska skolan. I Sverige duar man läraren. I Storbritannien – som i nästan alla andra länder – använder man titel eller det formella ”ni”. Därmed skapas en distans som signalerar den respekt och auktoritet som bör råda i klassrummet. Ett språkligt erkännande av att läraren är den som bestämmer. Men om vi i stället duar varandra, är vi alla jämlika och polare. Varför ska man då lyssna på läraren?
Det finns självfallet andra sätt att vara artig. Man kan hålla upp en dörr och så vidare. Men sådana regler är diffusa. Att nia, å andra sidan, är tydligt och lätt att lära sig.
Vem som sen ska bli niad kommer alltid att vara under förhandling. Men att vi bör ha språkliga verktyg för att enkelt markera respekt är viktigt i sig.
Om vi får möjligheten att uttrycka hövlighet i språket kommer vi också att bli hövligare.
Därför kommer en avskaffad du-reform att gynna oss alla.
Läs mer i GP Kultur:
LÄS MER:Vi får helt enkelt sluta ligga med folk som inte läser
LÄS MER:Hur pratar du med dina barn om Västlänken?
LÄS MER:Nej du har inte valloner i släkten – du bara tror det
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
