Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En musiker och hans instrument

Under repetitionerna av Arabella på Göteborgsoperan vilar David Bukovinszky stråken för en stund. Uppslukad av noterna, koncentrerad på uppgiften. Eller?

Jag lägger fotot framför honom. En ögonblicksbild fångad av fotografen Lisa Thanner vars egentliga uppdrag den gången gällde Arabella och dess sångarstjärnor. Den anonyme cellisten i orkesterdiket, David Bukovinszky, märkte aldrig att bilden togs. Nu skärskådar han den och försöker dra sig till minnes.
- Jag borde väl säga något romantiskt, men jag tror faktiskt att jag satt och tänkte på Arsenals backlinje, säger han och flinar.
Men beskriver sedan allvarligt hur just Richard Strauss Arabella griper honom, ger honom gåshud från första tonen till sista under operans tre timmar. Så vackert. Och så svårt.
- Jag ser ganska trött ut. Men det är inget ovanligt, jag skulle kunna somna här, säger han och slår ut med handen i Göteborgsoperans personalmatsal.
Han har just fått sitt arbetsschema för de kommande månaderna. I februari skall han inställa sig 17 gånger på arbetsplatsen. Kvällstid för att spela cello i Arabella eller Cats, dagtid för att repetera, bland annat La Traviata som har premiär 10 februari. Instudering sker på övrig tid, på egen hand.
Han är 28 år och har spelat cello sedan han var fem. Då satte hans mamma instrumentet i händerna på honom. Kärlek till musiken och ett envist övande, men också uppväxten i en musikalisk familj och en stor mängd godismutor i tidiga år, har tagit honom hit. I dag är han en av åtta i cellostämman och stämledare.
- Opera är nästan alltid roligt att spela, musikal är mindre roligt. Det kanske delvis beror på att vi gör så många musikalföreställningar. Det är inte där jag lägger ned min själ, om man säger så. Men det räcker med tio minuter av Arabella, de är värda 23 års cellostudier.
För en cellist växer jobben inte på träd. 22 sökte jobbet på Göteborgsoperan, David spelade uselt första rundan, skärpte till sig till den andra och fick jobbet. Tack och lov, för han har väldigt svårt att tänka sig att bo någon annanstans än i Göteborg där han växt upp.
Nu är han inne på fjärde året, trivs och tänker stanna ett tag. Musiken tar mycket tid och det får den gärna göra. När hans moster ber honom spela på julafton så är det med glädje som han griper stråken. Han har tre instrument. En cello på Göteborgsoperan, en hemma och en hos sina föräldrar. Man släpar inte gärna runt ett instrument som kan kosta allt mellan några hundra tusen och några miljoner kronor. Den cello han spelar på i jobbet är utlånad av Järnåkerfonden.
- Cello är det instrument som kommer närmast den mänskliga rösten. Råkar man inte födas till världstenor får man bli cellist, säger han.
Men det finns ett liv utanför operan och musiken. Fotboll är viktigt, både att följa Arsenal och att spela själv, vilket han gör i Menisken IF. Och så ägnar han flera timmar om dagen att läsa om amerikansk politik. Det som framförallt intresserar honom är medias bild av den.
- Det är som en dokusåpa. Jag läser, tittar på internet och på tv. Jag blev biten under presidentvalet 2000 - en sådan kakofoni av idioter som borde veta bättre! utbrister han.
När han säger att musik är inte bara ett jobb utan själva livet låter det inte som en klyscha. Och musik är inte bara opera. David lyssnar på allt från Guns n' Roses till Sjostakovitj till Bach.
Så skulle han kunna tänka sig att göra något helt annat?
Nja, inte lämna musiken helt, men kanske låta något annat ta större plats.
- Det vore roligt att ha en liten pipaffär där jag kunde sälja Dunhillpipor.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.