Coronapandemin har sannolikt inte nått sin kulmen men redan finns lärdomar att dra. Uppenbart är att sjukhussystem världen över inte klarar en pandemi av denna storlek, men det finns också en konklusion att göra som följd av tre tankemässiga felslut som nu blir allt tydligare i debatten.
En missuppfattning handlar om att det skulle gå att undvika prioriteringar som innebär ett medvetet val av vem som ges fortsatt liv. Den 21:e mars frågade exempelvis Sveriges Radio Nils-Eric Sahlin, bland annat sakkunnig vid Statens medicinsk-etiska råd, om ”vi kan hamna i en situation där vi … drabbas av etiska dilemman och måste välja mellan vilka människor vi ska rädda och vilka människor vi inte kan rädda?”
Samma fråga har präglat debatten den senaste veckan, men faktum är att vi vid varje folkhälsoåtgärd, varje regeringsbudget – ja, nästan varje offentligt beslut – står inför etiska dilemman där man väljer vilka liv som ska räddas. Ett val att till exempel ge mer pengar till vård av cancersjuka och mindre till utvecklingsstöd är ett aktivt val om att rädda livet på cancersjuka svenskar på kostnad av människor i utvecklingsländer.
Ökat antal varslade har fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna, men få diskuterar konsekvenserna för de arbetslösas barn.
Även de beslut som tas för att påverka spridningen av corona innebär etiska dilemman där olika människors välfärd och liv ställs mot varandra. Ett beslut om att ökad arbetslöshet inom restaurangbranschen är ett pris värt att betala för att sakta ner spridningen är en värdering av hur viktigt det är att en ensamstående servitör kan försörja sin familj i jämförelse med att en sjuk åttiåring får möjlighet att leva några år till.
Mindre uppenbart är kanske att beslut om att ekonomisk depression är ett pris värt att betala för minskad coronaspridning inte bara innebär en avvägning av ekonomiska värden mot liv och hälsa, utan också en avvägning där olika människors liv och hälsa ställs mot varandra. Blir depressionen tillräckligt svår kommer vi till exempel framöver inte ha råd med en bra offentlig sjukvård – och vid nästa pandemiutbrott stå väldigt illa rustade. Vilket kan leda till en långt större massdöd än dagens.
Det finns också ett väldokumenterat samband mellan självmord och ekonomi. En studie publicerad i British Journal of Psychiatry visade att finanskrisen 2007–2008 ledde till 10 000 fler självmord än normalt i Nordamerika och EU mellan 2008 och 2010. Ett beslut om att frysa ekonomin för att hämma spridningen innebär uppenbarligen en avvägning mellan olika människors liv.
Dagens coronabeslut innebär också en avvägning där nuvarande generationer ställs mot framtida generationer. Ökat antal varslade har fått stor uppmärksamhet de senaste dagarna, men få diskuterar konsekvenserna för de arbetslösas barn. Gott om studier visar hur arbetslöshetens konsekvenser går i arv. De beslut som nu fattas är alltså en värdering av hur viktig framtida generationers välfärd är jämfört med hälsan hos dem som redan är gamla och sjuka.
De vanliga missförstånden om ”medvetna val” avspeglas kanske som allra tydligast i chefredaktör Peter Wolodarskis uppmärksammade ledare i Dagens Nyheter efter att de ekonomiska konsekvenserna börjat uppmärksammas: ”Tar vi idén om alla människors lika värde på allvar kan vi inte medvetet välja att offra människoliv i stor skala.”
Men alla betydande åtgärder vid en pandemi innebär ett val att ”offra människoliv i stor skala”. Om dessa val inte är medvetna beror det på ignorans. Alla borde idag veta att en global ekonomisk kris leder till att många människor mister eller tar sina liv – även om en sådan kris räddar andra liv.
Man borde ju också ta höjd för att de ekonomiska konsekvenserna av själva reaktionen kan bli ”mycket värre än vad man egentligen tror”, det vill säga att åtgärderna mot Covid-19 skapar en än större katastrof.
En möjlig tolkning av dem som känner skräck inför ”medvetna val” mellan människors liv är att de i själva verket menar att det är identifierbara människors liv vi inte får medvetet offra. Men även om det är psykiskt mer påfrestande att göra sådana val mellan kända individers liv bör det ur ett etiskt perspektiv – allt annat lika – inte göra någon skillnad om personerna är identifierbara eller ej.
Ett annat felslut pandemiåtgärderna illustrerar är idén att vi ska låta ”experterna” bestämma. I Sverige har de flesta regeringsbeslut varit omedelbara reaktioner på Folkhälsomyndighetens, expertmyndighetens, rekommendationer – men eftersom det handlar om etiska dilemman bör besluten inte ligga hos någon enskild expertgrupp.
Även om den här sortens kriser är svårbedömda är dess etiska brännpunkter inte omöjliga att förutse, och när nästa kris kommer bör samhällets svar vara förankrat i en demokratisk process byggd på en offentlig debatt där olika experters och allmänhetens idéer hörts. Till exempel på det område som de flesta just nu vill undvika: hur göra avvägningar mellan framtida generationers och nutida patienters liv och hälsa?
Det är en debatt som måste tas innan nästa kris inträffar, och för att diskussionen ska kunna bygga på lärdomarna av den kris vi nu står inför, behöver Folkhälsomyndigheten och andra offentliggöra de modeller och underlag på vilka besluten har byggt. De senaste veckorna lämnar dessvärre, när det gäller transparens, mycket övrigt att önska.
Holistiska moraliska resonemang är inte lätta, men kan föras – med goda resultat.
En tredje tankemiss har lett till felaktig tillämpning av den så kallade ”försiktighetsprincipen”. I en intervju med SVT (19/3) konstaterade före detta statsepidemiologen Johan Giesecke att även om han själv gissade att Covid-19 i slutändan kommer visa sig vara jämförbar med en svår influensasäsong, tyckte han inte att världens regeringar hade överreagerat: ”Man ska alltid ta höjd för att det kan bli mycket värre än vad man egentligen tror att det ska bli.”
Men betyder det att regeringar inte har överreagerat? Knappast. Man borde ju också ta höjd för att de ekonomiska konsekvenserna av själva reaktionen kan bli ”mycket värre än vad man egentligen tror”, det vill säga att åtgärderna mot Covid-19 skapar en än större katastrof. Att man tar höjd för värsta möjliga scenarier säger alltså i sig ingenting om huruvida man har överreagerat eller ej.
Dessbättre har de tre ovan skissade missarna i den offentliga debatten en sak gemensamt, varför det finns en generell lärdom att dra. Alla tre beror på en brist på helhetssyn. I stället för att man bedömer en åtgärd efter alla dess överblickbara konsekvenser – avvägda mot relevant och tillgänglig kunskap, exempelvis om effekter på olika människor i olika generationer – har diskussionen varit snävt fokuserad på hälso- eller ekonomiska konsekvenser. Holistiska moraliska resonemang är inte lätta, men kan föras – med goda resultat. Hinner vi före nästa kris med en mer sofistikerad gemensam debatt om de avvägningar som varje kris medför kan det rädda många liv.
Om skribenten:
H. Orri Stefánsson är docent i praktisk filosofi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier
