Ibland sker oväntade möten. Som när en långväga gäst, en man från månen, ska avtäcka en staty av Victor Hasselblad på Götaplatsen. Under det toppformiga tältet, som skyddats ett helt dygn av ett bevakningsföretag, sticker något fram som liknar ett par gummistövlar. När astronauten och deltagaren i Apolloprojektet, Harrison H Schmitt, drar undan skynket avslöjas att kameratillverkaren avbildats som fågelskådare med - inte oväntat - en kamera i handen. Strax därpå går någon fram och sätter blommor i händerna på Hasselblad, som man brukar göra med Karin Boye-statyn utanför stadsbiblioteket. En stor grej för Göteborg, en liten grej för universum.
Götaplatsen is the cultural center of Gothenburg, säger intendenten vid Hasselblad Center under den internationella presskonferensen som föregår invigningen av den dubbla fotoutställningen med Lennart Nilssons bilder från kroppens inre och Apolloprojektets fotografier av månlandskapet, där Schmitt klivit runt.
Är det verkligen sant eller bara ett önsketänkande att Götaplatsen är Göteborgs kulturella centrum? Visserligen slår de tunga kulturinstitutionerna ett järngrepp runt torget, men hur effektivt kommunicerar de med omgivningen och en kulturhungrig allmänhet?
Statyn känns själv lite som en främmande fågel som har landat från en tid då honoratiores fick sina byster utplacerade. Vad värre är, den blockerar platsen framför Konsthallen ifall man skulle vilja använda den till något mer spännande som kunde elektrifiera miljön.
Götaplatsen saknar tyvärr vissa synergieffekter som märks i Stockholm. Från Kungsträdgården med sina serveringspaviljonger går folkströmmen mot Skeppsholmen och Moderna museet. Förvisso en byggnad med speciella problem. Men som magnetiskt drar besökare till sig. På Götaplatsen hjälper det inte med julmarknad, disko och ballonguppstigning när entrén till Konstmuseet är skittråkig. Man har till och med dolt museikaféet. Dåligt självförtroende eller brist på korsbefruktande strategier i stan. Fan vet.
