Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Elin Grelsson Almestad: Elin Grelsson Almestad: Varför denna vurm för arbete?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det här är egentligen inte hållbart.

Jag har hört det sägas om arbetslivet från så många håll i så många år nu. Trötta och stressade vårdarbetare, vars fritid reducerats till sömn och vila för att orka nästa arbetsdag. Småbarnsföräldrar som försöker hålla ihop sig själva, familjen och samtidigt ha ett heltidsarbete var. Arbetslösa vars hela tillvaro är uppbunden kring arbetssökandet och risken att förlora ersättning om de inte skickar in ansökningar, även till de tjänster som de varken är kvalificerade för eller intresserade av. Eller de som är uppbundna på meningslösa – men obligatoriska – workshops och träffar, liknande de som Nike Markelius beskrev i sin uppmärksammade text om arbetslöshet i Dagens Nyheter (20/1). Människor som aldrig kvalificerade sig för a-kassa, tvingades sälja de få tillgångar de hade och som nu varje månad får varje utgift granskad av en redan överbelastad försörjningsstöds-enhet.

Den gemensamma frågan för både de utarbetade och de arbetslösa i någon av samhällets kontroll- instanser är densamma: är det här verkligen det bästa sättet att organisera samhället på? Varför arbetar vissa så mycket och andra inte alls? Varför handlar allt i vår tillvaro om arbete, samtidigt som vi har uppnått en levnadsstandard i väst som inte alls kräver så mycket arbete av oss egentligen?

Den systemkritiken – oavsett om den är en klagan över tidsbrist eller ett ångestvrål från Fas 3 – är värd att ta på allvar. I stället tycks alla andra politiska frågor i realpolitiken vara marginella jämfört med jobben, samtidigt som ekonomiskt bildade rationellt förklarar frågeställningarna som naiva och simpla.

Inte minst för högern borde det vara en större fråga än vad den är. Utifrån idétraditioner om minskat statligt inflytande borde det oroa varje ideologiskt kunnig liberal att samhället i dag kan tvinga människor att sälja alla sina tillgångar och sedan närstudera deras ekonomiska utgifter för att personen ifråga är mellan försörjningar. Det borde bekymra högern mer att människan reducerats till sin anställningsbarhet. Förutom ett par socialliberaler – Johannes Forssberg och Isobel Hadley-Kamptz har båda skrivit klokt i ämnet – är det dock bedövande tyst.

När Fredrik Virtanen i en kolumn på Aftonbladets ledarsida (23/2) kritiserar arbetssamhället, svarar Peter Santesson från Timbro att det är en naiv livsuppfattning och att det är såhär livet helt enkelt ser ut.

Medan socialdemokratin stryper sig själv i jobb-retorikens snara dominerar bit ihop-borgerligheten högerns idédebatt kring arbete med ett enda budskap: det är bara att gilla läget. Alla skärvor av systemkritik runt om i landet står utan gehör i den politiska debatten.