Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Författaren och översättaren Einar Heckscher.  Bild: MATHIAS RAHM
Författaren och översättaren Einar Heckscher. Bild: MATHIAS RAHM

Einar Heckscher var aldrig feg

Översättaren av Charles Bukowski, Hunter S Thompson och Jack Kerouac har gått ur tiden, 81 år gammal. Kollegan Erik Andersson tecknar en runa om en författare och språkälskare som gjorde det som krävdes med de verk han jobbade med.

LÄS MER: Einar Heckscher har avlidit

Vid åttioett års ålder har Einar Heckscher gått ur tiden, som han alltid hållit sig litet vid sidan av. Kvar finns en rejäl stapel med hans översättningar: inbundna, omtryckta, pocket, kartonnage. Det vore inte helt enkelt att hitta en svensk bokhylla utan hans signatur.

Själv träffade jag honom aldrig, men hans namn har jag stött på med jämna mellanrum under åren. Första gången var nog i ett tidigt åttiotalsnummer av tidskriften Etc, där han var verksam i den dubbla rollen av översättare och introduktör. En komisk novell om nekrofili imponerade mycket på mig. Författare var Charles Bukowski, som Heckscher kom att översätta det mesta av.

1982 utkom ”Dumskallarnas sammansvärjning” av John Kennedy Toole, en av dessa osannolika bästsäljare som dyker upp då och då i bokbranschen: en vild och spretig roman med en väldigt speciell humor. Den var förstås som klippt och skuren för Heckscher, även om jag minns att jag undrade litet över att en svart kille hela tiden utropade ”Ojvoj!”. Men så var det i romanens New Orleans, och jag accepterade det.

Den amerikanska litteraturen var Heckschers specialområde, särskilt om den innehöll mycket talspråk och slang. Så småningom fick han ta sig an alla sorters omöjliga böcker, till exempel ”Trainspotting” av Irvine Welsh, som han kastade sig över med dödsföraktande energi. Han kom att få både vänner och fiender för sitt sätt att arbeta. Märkligt nog var det samma sak, självsvåldet, som väckte både ilska och beundran.

Dialekt, sociolekt, slang — detta hör till det värsta som en översättare kan råka ut för, helt enkelt för att det är så geografiskt betingat. Det går att prata svenska i en roman som utspelar sig i USA, men vilken svensk dialekt talar en utblottad knarkare i Los Angeles? Heckschers kritiker menade att han lät alla möjliga amerikaner tala femtiotalsslang från Södermalm. Det var dock inte sant. Heckschers språk var betydligt rikare än så.

Framför allt var det intressant att hans högsta prioritet var den text han själv höll på att bygga upp. ”Att skriva är att skildra och vädja till läsarens egen inre skaparkraft. Inte att vara veckokorrekt”, formulerade han själv saken. En översättning är en skapande gärning, inte en skoluppgift som skall lösas. Det gäller att ge läsaren bästa möjliga förutsättningar.

Under den tid Heckscher var verksam har branschen professionaliserats. Både översättare och redaktörer arbetar med större noggrannhet än förr. Det finns bara gott att säga om den utvecklingen, utom möjligen att en viss ängslighet riskerar att breda ut sig. Och är man ängslig så blir man lätt feg, och är man feg så slätar man över det som måste få sticka ut.

Feg kunde man aldrig anklaga Einar Heckscher för att vara. Han gjorde det som krävdes av de böcker han arbetade med. Det kan hända att Ignatius Reilly i ”Dumskallarnas sammansvärjning” blev litet annorlunda än han var i sin ursprungliga språkmiljö, men det är egentligen inget problem. Språk som färdas förändras.

Inför böcker som ställde andra krav var Heckscher lika lyhörd. Jag tänker på titlar som ”Steg för steg”, Thomas Pynchons tidiga noveller, och nyöversättningen av ”Mörkrets hjärta”, Joseph Conrads klassiker. Han var också generös och berömde gärna de redaktionella insatserna. En god redaktör, skrev han en gång, ”tvättar med hjälp av inte blåslampa utan ekolod, och använder som Tippex varken kaustiksoda eller mjöl, utan skjutvapen, källvatten och Fanta med gin”.

LÄS MER: Tillbaka till noirlandet

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.