Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Donia Saleh: Ordet ”systerskap” är urvattnat

Ytliga veganer som målar glittriga fittor på väggarna. I den hyllade debutromanen ”Ya Leila” vill Donia Saleh syna den vita medelklassfeminismen. Men recensenter har läst den som en skildring av kulturellt utanförskap.
– Det gör lite ont hur de läst in sina egna fördomar i mitt verk.

Det har gått tre veckor sedan recensionerna av Donia Salehs första roman ”Ya Leila” började publiceras på svenska kultursidor och bokbloggar. Det hör inte till vanligheterna att en debutant blir unisont hyllad, men denna gången blev det just så. Men i studentlägenheten vid Kronhusbodarna tar Donia Saleh berömmet med stort lugn.

LÄS MER: Recension: ”Ya Leila” av Donia Saleh

Boken kretsar kring bästa vännerna Leila och Amila, som bor i en odefinierad stad i Sverige. De går i gymnasiet, hänger på MSN, tittar på MTV. Deras samtal med varandra, på svenska och arabiska, är konstant, i telefon, sms, i verkligheten. En är självständig rebell, den andra försöker passa in.

Ingenstans i boken går det att läsa att Leila och Amila har kurdisk bakgrund. Eller att de bor i förorten. Ändå har flera recensenter tolkat den just så.

– Jag vet att jag ska säga att det känns underbart och jätteroligt att få bra recensioner – och det gör det ju på ett sätt! Men jag känner lite att om det nu är så viktigt för er att lyfta etnicitet och kultur – skriv i alla fall rätt. Det gör lite ont hur de läst in sina egna fördomar i mitt verk, säger Donia Saleh.

Vad tror du det beror på?

– Att kritikerkåren är väldigt homogen och att de flesta som har recenserat boken är vit medelklass. Det handlar om viljan att kategorisera människor, om att deras egna stereotypa tolkningar kommer först: ”Här har vi en ung tjej som rasifieras, då måste boken utspela sig i orten”.

Donia Saleh

Född: 1996 i Uppsala

Bor: I Göteborg

Bakgrund: Läst litterär gestaltning på Valand, läser nu statsvetenskap med inriktning psykologi på GU.

Aktuell med: Debutromanen “Ya Leila”.

Handlar om kvinnlig vänskap

Donia Saleh växte upp granne med överklassen. I Svartbäcken i centrala Uppsala finns mest gulliga villor, men också ett område med hyreshus. Där bodde familjen Saleh, och Donia gick i skolan med barnen från villorna på andra sidan vägen.

Till skillnad från huvudpersonerna Leila och Amila, vars relation hon beskriver som ”en blandning av systrar, bästa vänner och en kärleksrelation”, saknade Donia Saleh en vapendragare i gymnasiet.

– Jag har rört mig i liknande rum som de två, men jag har faktiskt aldrig haft en sån typ av vänskap. Jag skulle nog snarare säga att jag behövde vara både Leila och Amila, både den starka och den som vill tillhöra.

Boken skildrar vad som händer med vänskapen när den yttre, ”vita” världen sipprar in, gestaltad av en rasistisk lärare, den feministiska aktivistgruppen ”Glitterfittorna” och den taniga Leo, som raggar på Leila för att han aldrig legat med någon ”icke-vit”.

– Mycket handlar om skam och skuld, att känna att man borde stå upp för sig själv, veta vem man är och tydligt säga nej samtidigt som man helt förlorar sig själv till den andra världen, säger hon.

Måste prata om kollektivet

Med föräldrar som själva varit politiska aktivister, en pappa från Irak och en mamma från Kurdistan, kommer Donia Saleh från ett politiskt hem. I boken blir vännerna ett slags alibi för ”Glitterfittorna” som gärna vill ha dem med på pappret, men som inte bryr sig om deras problem eller vardag. De svenska medelklassfeministernas aktivism sträcker sig i stället till rätten att måla glittriga tavlor föreställande fittor och sätta upp på stan.

– Ordet “systerskap” är så himla urvattnat. Det går inte att prata om det om man inte pratar om kollektivet, vilket inte finns i deras gäng. Leila och Amila pratar inte om att de ingår i ett systerskap, men har en stark gemenskap med sina familjer exempelvis, där det på riktigt handlar om att ställa upp för varandra.

Donia Saleh tipsar om tre böcker som synar normer:

Norska Sarah Smith Ogunbona – ”Globus”

Danska Lone Aburas – "Det er et jeg der taler (regneskabets time)” och ”Politisk roman”

Toni Morrison – ”Playing in the Dark, Whiteness and the Literary Imagination”

Donia Saleh har själv upplevt den typen av ytlig inkludering som elev på litterär gestaltning på Valand, där skolans ledning ville adressera problemen under ett par ”equality days”.

– De sa att de visste att skolan mest består av medelklass, vita personer och att det är ett problem. Men sen tog det slut, det fanns ingen väg framåt. Vi var några där som inte ingick i den majoriteten, vad är vi då? Deras lyckade projekt?

– Jag vill inte tro att vi som inte var vita kom in för att fylla upp någon mångfaldskvot, men det är så det känns när man pratar om det på det sättet.

Glitterfittorna är schablonartat beskrivna, ytliga veganer som instagrammar bilder på olika aktioner på stan, men som mest är fokuserade på sig själva. De står för ett slags symbolfeminism som Donia Saleh upplever dominerar i Sverige i dag.

– För mig är det befriande att de är så schablonartade, för då har jag lyckats skriva det med en annan blick. Vanligtvis är det här tjejerna alla älskar, tjejerna på Söder som har rätt åsikter, dricker smoothie, hyllas för sina modiga ”aktioner”. Att måla en fitta på väggen är kanske en konstnärlig frihet, men det är faktiskt inte en kamp med konsekvenser i detta landet.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.