Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Kulturdebatt: Djurrätt är bara en del av universitetets aktivism

Kritisk djurrättspedagogik är bara en del av universitetets politiska aktivism, det vill säga att högskolan förväntas verka samhällsförändrande. De tydligaste exemplen på detta är hållbar utveckling och digitalisering, skriver GU-lektorerna Susanne Dodillet och Sverker Lundin.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Kritisk djurrättspedagogik har hamnat i blåsväder genom GP:s granskning(10/4). Den sägs ha lämnat vetenskapens uppgift att beskriva världen och i stället vilja förändra den, vilket tycks underminera förtroendet för vetenskapen som institution. I själva verket är djurpedagogernas aktivism inte det skandalösa undantag från normen som kritikerna vill göra det till.

Snarare är det toppen av ett isberg. Den dolda massan av förment opolitiska men likväl radikalt samhällsförändrande forskningsprojekt utgör ett långt större problem än djurpedagogernas kritiska reflektion kring samhällets djurhantering.

Att forskning ska bidra till samhällsförändring har under de senaste decennierna blivit ett allt mer tydligt uttalat krav. De kritiska djurpedagogerna ingår i en vidare kontext av forsknings- och utbildningssatsningar som förväntas främja samhällets omställning mot “hållbar utveckling”. Denna målsättning har blivit närmast omöjlig att kritisera just på grund av att den framstår som politiskt neutral och vetenskapligt motiverad.

Enligt högskolelagen ska “den samlade internationella verksamheten vid varje högskola” bidra till hållbar utveckling. Till skillnad från vad många människor tror handlar detta mål inte bara om att rädda miljön, utan minst lika mycket om att säkra ekonomins fortsatta utveckling. “För att en hållbar utveckling skall kunna nås, anses det vara helt avgörande att ekonomisk tillväxt, social inkludering och skydd av miljön samtidigt beaktas och harmoniseras”, sammanfattar Göteborgs universitet på sin hemsida.

Förr ifrågasattes idén om hållbar utveckling skarpt av forskare. I sin artikel “Why I don’t want my children to be educated for sustainable development” från 1994 framförde den kanadensiske miljöpedagogen Bob Jickling två grundläggande invändningar: För det första att ekonomisk tillväxt var ett hot mot den biologiska mångfalden. För det andra kritiserade han användningen av utbildningssystemet till främjandet av en särskild samhällsvision. I dag har kritisk forskning av detta slag i princip försvunnit – utkonkurrerad av satsningar på just hållbar utveckling.

Att samhället ska fortsätta att digitaliseras framställs här som en mer eller mindre naturlig följd av den vetenskapliga kunskapsutvecklingen.

Hur aggressivt universiteten instrumentaliseras för att låta tillväxtsamhället framstå som hållbart, visar sig vid en granskning av de stora forskningsfinansiärernas agendor. Mest pengar att fördela har för tillfället Europeiska kommissionen. Inom dess investeringsprogram Horisont Europa, satsas fram till 2027 100 miljarder euro, det vill säga cirka 1 000 000 000 000 kronor, på forskning för hållbar utveckling, med särskilt fokus på unionens industriella konkurrenskraft och ekonomiska tillväxt.

En liten del av forskningen för hållbar utveckling går till djurrättsliga frågor och till utveckling av växtbaserade livsmedel. En betydlig större del går till digitalisering. Inom ramen för Horisont Europa beskrivs den gröna och den digitala omställningen som “tvillingar”. Enligt den strategiska planen gäller det att “accelerera [!] den dubbla gröna och digitala omvandlingen och den tillhörande omvandlingen av vår ekonomi, industri och samhälle.”

De europeiska finansiärerna talar om en “artificial intelligence revolution”. Uppenbarligen nöjer sig inte denna forskning med att förstå och förklara. Tvärtom vill den bidra till radikal samhällsförändring.

Inte bara offentliga medel utan även näringslivet bidrar till denna form av aktivism. En av Sveriges största privata forskningsfinansiärer är Knut och Alice Wallenbergstiftelsen som satsar 4,2 miljarder kronor på att “sätta Sverige på kartan inom AI och kvantteknologi”. Med Wallenbergs pengar ska 200 nya doktorer utbildas inom området och upp till 40 nya forskargrupper rekryteras.

“Potentialen med AI och kvantteknologin” är enligt Wallenbergs stiftelse “hisnande” och “kommer leda till andra förändringar i vårt samhälle”. Att samhället ska fortsätta att digitaliseras framställs här som en mer eller mindre naturlig följd av den vetenskapliga kunskapsutvecklingen. Samhället utvecklas emellertid inte i denna riktning av sig självt, utan just på grund av den aktivism som Wallenbergstiftelsens AI-satsning är ett exempel på.

I Chalmers visionsdokument kan man läsa att högskolans mål är att “göra en verklig skillnad i vår strävan efter en hållbar framtid”.

Problemet med aktivistisk forskning är inte en fråga om vänsterextremism och Frankfurtskolans kritiska teorier som Håkan Boström i tisdags argumenterade på Gp:s ledarsida(11/4). I Chalmers visionsdokument kan man läsa att högskolans mål är att “göra en verklig skillnad i vår strävan efter en hållbar framtid”. Det är med andra ord ingen tvekan om att även Chalmers siktar mot att påverka samhällsutvecklingen i en specifik riktning. Problemet är inte den lilla delen av forskningen som öppet deklarerar sitt kritiska perspektiv, tydliggör sin politiska ambition och gör den möjligt att diskutera.

Problemet är i stället den lejonpart av forskningen vars samhällsförändrande ambition inte längre uppfattas på detta sätt, den forskning som lanseras i forskningspropositioner och i universitetens visionsdokument och som på internationell nivå kommer till uttryck i Horisont Europa.

Här finns det stora problem som behöver debatteras: det hot mot demokratin som ligger i att en specifik samhällsvision – som den om hållbar utveckling – med universitetens hjälp framställs som vetenskapligt och därmed opolitiskt. Det räcker inte att kritisera toppen på isberget. Det är dags att ta sig an kolossen som ligger under ytan.

Susanne Dodillet och Sverker Lundin, lektorer vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet

Läs mer i GP Kultur:

LÄS OCKSÅ: Är krisen över nu?

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Släktskap – liv, kärlek och kultur hos neandertalarna” av Rebecca Wragg Sykes

LÄS OCKSÅ: Recension: ”Tyst jord” av Dave Goulson

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.