Oj, vad bråkigt det blev när Skolverket lät bomben brisera för några veckor sedan: vi skippar antiken, annars får vi inte plats med efterkrigstiden. Journalister och professorer vrålade av vrede, kommentarsfälten bågnade av privatpersoners åsikter – och det stod inte på innan förändringen fick skrotas.
LÄS MER:Skolverket backar om antiken
Två saker är särskilt intressanta här: dels att det bara ylades om antiken, trots att förslaget gick ut på att stryka allt som hänt före år 1500. Men ingen verkade särskilt deppig över att barnen skulle gå miste om medeltiden, med den kristna kyrkans massiva makttillskansande eller digerdödens decimerande av befolkningen. Det andra som stack ut var att endast historieämnet lyftes fram som ett misshandlat barnhemsbarn. Att man ändrat i fler ämnen, till exempel svenskämnet, var inledningsvis inte lika intressant, även om Jonas Thente och Skolverket senare gick i polemik (DN 8/10).
Och det är begripligt, för det är ju lite skummare och otydligare vad som ska hända i svenskämnet.
Kursplanerna i grundskolan ska få tydligare kunskapskrav heter det. Hur kommer det att märkas i svenskan? Jo, till exempel genom att man helt kirurgiskt plockar bort den specifika innehållsdeklarationen ”Lyrik, dramatik, sagor och myter”. Det är egentligen inte hela världen. Allt det där ingår ju i de skönlitterära genrerna och undergenrerna som nämns.
Det anmärkningsvärda i sammanhanget är väl att redan före den här lilla verbala beskärningen har lyriken och dramatiken i skolan behandlats som det där misshandlade barnhemsbarnet. Inte sjutton kommer ungarna hem och har läst dikter på lektionstid, eller analyserat, eller ens fått lyssna till. Men intressant nog är det andra bullar när det gäller utgivningen; här sitter jag med inte mindre än fem olika diktsamlingar för barn och ungdom, som utkommit under kort tid på stora svenska förlag. Och de är en rikedom.
LÄS MER:Recension: "Berör och förstör" – Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar
Emma och Lisen Adbåge kombinerar rimmade frejdigheter och skärande sorg med ett tilltal som omfattar barn i hela grundskolan i sin "Folk". Mårten Melins samling "Min längtan kvar" genomsyras av ett vackert allvar – och sannerligen av relationer. Lena Sjöberg närmar sig en finstämd socialrealism i sin laddade "Min syster är ett spöke", kanske för lite yngre barn än högstadiet. Mona Monasars "Modersmål" är ett slag på käften med sin lyriska attack; så är det att ha flera språk, så är det att bli ifrågasatt för sin identitet, så är det att bära föräldrars sorg i sin kropp. “Avkolonisera din hjärna mamma/Radera ordet tack”.
Och så förstås antologin "Berör och förstör", svensk samtidspoesi i urval av Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar. Ett sätt för skolan att diskutera det där med historieämnet kan vara att läsa Linn Hanséns bidrag som inleds: "Vad är historia här är historien om henne hon hade byxor. Vad är historia hon delade med sig det är generöst men är det historia.”
Lyriken ska fram i ljuset. Ni löser det mesta med den, Skolverket och skolan.
