Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/7

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det var på 1700-talet som Göteborg blev en storstad

Det går att läsa av en stads historia genom att titta på dess hus. I dag fortsätter GP:s arkitekturskribent Ola Nylanders serie om Göteborg. Nu: 1700-talets Göteborg, en storstad med 17 000 invånare.

Under 1700-talet utvecklades Göteborg till en stor svensk stad och en för Sverige viktig handelsplats. Fästningen Göteborgs byggdes färdigt och staden innanför fästningsmurarna blev tättbebyggd och med högre hus. Gatorna stensattes, liksom kajerna i hamnen och kanalerna. Folkmängden tredubblades och i slutet av 1700-talet hade Göteborg drygt 17 000 invånare och var Sveriges stad nummer två i storlek. Över 4 000 göteborgare bodde i förstäderna Haga och Masthugget. 
1716 gästade Sveriges kung Karl XII i Göteborg under några månader. Adressen var Kungshuset på Södra Hamngatan 1. Karl Xll drog upp planerna för erövring av Norge. 1716 var bygget av fästningen Göteborg avslutat och resultatet - en av Europas starkast befästa städer. Fästningen bestod av en yttre försvarslinje med skansarna Kronan i sydöst och Lejonet i norr. I hamninloppet fanns Nya Älvsborg. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Staden med hus och hamnar låg bakom en åtta meter hög och upp till 50 meter bred stenmur. Muren med jord och lera innanför var rejält tjock och sträckte sig från vallgraven fram till Larmgatan. Utanför murarna fanns en 40 meter bred och 2-3m djup vallgrav. Som jämförelse var ytan som fästningsmurarna upptog 1,5 gånger så stor som själva stadens yta, med hus och gator.
Fästningen var så pass avskräckande att danskar och norrmän aldrig gjorde något försök att storma den. 1719 hindrades danska flottan redan ute vid Nya Älvsborg. Anfallen mot Göteborg fick inte Karl Xll uppleva, han dog under sitt andra försök att inta Norge hösten 1718. Efter kungens död slöts fred 1721 och Fästningen Göteborg var därefter inte använd eller hotad i krig. 

Trots att resterande del av 1700-talet var en för Göteborg fredlig tid så präglades ändå staden av fästningen som vaktades av omkring 1000 soldater. De höga murarna skyddade staden, men stängde också bokstavligt in göteborgarna. Alla som kom och gick från staden passerade någon av de tre bevakade portarna. Drottningporten, vid nuvarande Drottningtorget, Kungsporten vid Kungsportsplatsen och Karlsporten vid Esperantoplatsen. 
På natten stängdes fästningen. För arbetare, drängar och andra som i jobbet rörde sig utanför fästningen var det mer praktiskt att bosätta sig i Haga eller Masthugget. 
 

För Haga fanns en rutnätsstadsplan men bebyggelsen i Masthugget och ut mot Majorna var oreglerad och lik ett fiskeläge, med vindlande gator och små, låga, trähus. Masthugget växte upp intill den hamn som låg ungefär där Stena lägger till idag. 
Misslyckandet med att göra Stora Hamnkanalen till en djup hamn gjorde att man inte fortsatte gräva ut hamnen öster om Lejonbron. Den ö som lämnades kvar användes först som plats för en järnvåg. 

1750 byggdes ett sockerbruk på öns östra del. där nuvarande Palacehuset ligger. Arkitekt var Carl Hårleman och som parallellt med ritningarna för Sockerbruket höll på med färdigställandet av Kungliga slottet i Stockholm. Sockerbruket satte definitivt stopp för den ursprungliga planen om en bred hamnkanal ända fram till Drottningporten. 
Från Göteborg exporterades järn och timmer men även tjära till Holland, Tyskland och England. Under 1700-talet avtog det holländska inflytandet, medan det engelska växte i betydelse. Till Göteborg kom skepp lastade med råg, sill, salt och vin. 

Viktigt för Göteborgs utveckling var Ostindiska kompaniet som startades 1731. Året efter lämnade första skeppet Friedericus Rex Sueciae Göteborg med kurs mot Kina. 1733 var fartyget tillbaka i Göteborg. Lastförsäljningen med en vinst på 25 procent gav mersmak. Fler skepp sändes ut. De dyrbara kinesiska varorna, siden, te, porslin och kryddor, såldes på auktion i Göteborg och mycket såldes sedan vidare till andra länder. Vinsterna från handeln blev efterhand enorma och var en betydande del av Sveriges export. 

1600-tals staden Göteborg var lågt exploaterad med små hus som stod med ett visst avstånd från varandra. Under 1700-talet blev husen sammanbyggda i hela kvarter. På varje tomt byggdes både större bostadshus och nya uthus. Alla kvarter inom vallgraven var bebyggda i mitten av 1700-talet. Även Kvarnberget och Otterhällan bebyggdes, men där saknades stadsplan och bebyggelsen blev mer oregelbunden, lika den i Masthugget, med små låga hus. 

Att Göteborg innanför vallgravarna förnyades berodde till stor del på de många stadsbränderna. I princip brann hela 1700-talsstaden ned, i olika omgångar, i stora bränder 1721, 1746, 1758, 1792, 1793 och 1794. När en stadsbrand fått fäste i en tätt bebyggd trästad fanns nästan inga möjligheter att släcka elden. I branden 1721 förstördes nästan 300 hus mellan Hamnkanalen i norr, Östra och Västra hamngatorna och fästningsmuren i söder. Efter varje brand ville myndigheterna att det skulle byggas nya hus i sten. Men det var dyrt. De trähus som brunnit ned ersattes därför av nya hus i trä. Lika brandfarliga. 

Att bränder uppstod berodde ofta på slarv. Tidningen Göteborgska magasinet rapporterade 1766 om fem trähus som brann ned på Kronhusgatan och dess orsak: "Ett pigekräk hade gått från spiselden om natten fastän verkstaden låg full med spånstickor".
En annan brand startade då två berusade herrar eldade för hårt och för länge under en festnatt, med följd av att skorstenen blev för varm och trätaket antändes.
För att minska effekterna av nya stadsbränder tillkom tvärgatorna Lilla Kyrkogatan 1758, Fredsgatan 1792 och Götgatan 1794. Det gjorde kvarteren mindre och därmed ökade möjligheterna att begränsa en brand. I bränderna förstördes också träbroarna över kanalerna och i mitten av 1700-talet byggdes nya broar av sten.

Göteborg i mitten av 1700-talet ansågs vara en vacker stad. Besökare beskrev Göteborg som en stad med holländsk utseende, trähus med enhetlig stil, och kanaler med fina alléer. Carl von Linné gästade Göteborg 1746 och tyckte Göteborg var "den täckaste stad ibland alla i riket". Vid Linnés besök fanns 1158 trähus och endast 28 stenhus i Göteborg. 

1747 inleddes en 80 år lång sillperiod som betydde mycket för Göteborgs tillväxt. Fiskare fyllde sina båtar med enorma fångster. Driftiga göteborgare startade sillsalterier och trankokerier. Folk sökte sig till nya arbetstillfällen i Göteborg och till nya samhällen i Bohuslän som växte upp kring sillindustrin. Bara under vintern 1794–95, var produktionen nästan två miljoner tunnor sill som fångades, saltades eller kokades till tran. Saltad sill blev en stor exportvara som skeppades ut från Göteborgs hamn.

Samtidigt som Göteborg ansågs som en vacker stad var den smutsig och hälsovådlig att bo i. Epidemier var vanliga och det var betydligt fler som dog i förtid i Göteborg än i Sverige som helhet. En av orsakerna var att man i hushållen använde vattnet i kanalerna, samtidigt som det var där många tömde latriner och annat skräp. 
Först 1787 fick Göteborg rent vatten. Från Kallebäcks källa leddes vattnet via trärör ned till ett tappställe vid Kungsportsplatsen. 1816 tillkom tappstället vid Domkyrkan som fortfarande finns kvar, men nu anslutet till det kommunala dricksvattennätet. I tappställena rann rent vatten dygnet runt.

 
På grund av bränderna finns inte mycket kvar idag av 1700-talets Göteborg. Ett av få bevarade trähus från 1700-talet är Gathenhielmska huset vid Stigbergstorget. Det är i två våningar, med slät träpanel, fina fönsteromfattningar och högt sadeltak. På avstånd ser det ut som ett stenhus, vilket också var meningen. Den typen av stora trähus var vanliga i Göteborg under 1700-talet.

Upplever 1700-talets Göteborg gör man bäst vid Stora Hamnkanalen. Tänk Norra Hamngatan utan bussar, bilar och asfalt och istället som stenlagd kaj och hamnplan och fullt av segelfartyg som lossas och lassas. Intill Hamnkanalen, som på 1700-talet fortfarande kallades för Stora hamnen, ligger ett par av stans äldsta hus, och här bodde förmögna göteborgare såsom Sahlgren, Chalmers och Tham. Män med ledande positioner inom Ostindiska kompaniet. Thams hus från 1732 ligger på Norra Hamngatan 8. På Norra Hamngatan 10 byggdes Ostindiska kompaniets hus, klart 1762, idag Stadsmuseet. På Norra Hamngatan 14 ligger Sahlgrenska huset som byggdes efter den stora branden 1746. Tyska kyrkan från 1633, Rådhuset från 1672 och Radheska huset från 1669 skadades i bränderna och byggdes om och på under 1700-talet. 

Sahlgrenska huset var ett av de ståtligaste husen i Göteborg under 1700-talet. Murat i gult tegel, tre våningar högt och ritat av stadsarkitekten Bengt Carlberg. Bottenvåningen användes som magasin, praktiskt nära Hamnkanalen. Första våningen användes som kontor och på våning tre låg den Sahlgrenska bostaden med stora rum i fil mot hamnen. Mönsterlagda trägolv, dekorerade väggar och tak. 
När kungen Gustav lll gästade Göteborg 1787 för att inviga Kallebäcks källa valde han att bo i Sahlgrenska huset istället för Kungshuset. Den Sahlgrenska våningen återställdes under 1990-talet till sitt 1700-talsutseende. 
När Niclas Sahlgren dog 1776 hade han samlat på sig en enorm förmögenhet och i sitt testamente donerade han tolv procent av tillgångarna till det som senare blev Sahlgrenska sjukhuset. 

De rika i staden bodde intill Stora hamnkanalen och Drottninggatan. Det var stora våningar och stora hushåll. Ett exempel, från 1715, är Generalmajor Hugo Hamiltons bostad på Södra hamngatan 26. Förutom familjemedlemmarna bodde där en kokerska, en tvätterska, två pigor, två drängar, en stalldräng och två anställda assistenter. 
Norr om Hamnkanalen bodde många av stadens hantverkare som skomakare, handskmakare, smeder, segelmakare och tunnbindare. Hantverkarnas bostäder var enkla boningshus med små gårdar där det fanns verkstad och förråd. Hantverkaren var så kallad mästare i sitt yrke och förutom den egna familjen omfattade hushållet gesäller och kanske en eller två pigor. Att vara gesäll var ingen lyxtillvaro. En gesäll beskrev sin bostad vid spisen i verkstaden som en sänganordning i tvenne våningar, med en glugg att krypa in. När det var mycket att göra i verkstaden sov man två i varje säng. Alla personliga prylar stuvades in i ett utrymme under sängen. 
 

Stadens fattiga var bosatta i kvarteren kring Sillgatan (Postgatan), men även i de södra delarna vid Vallgatan. Kvarter med små och låga trähus. Ofta bodde fattig och rik grannar. De rika i husen mot gatan och de fattiga i gårdshusen. 1700-talets göteborgare hade ofta djur som grisar, kor och höns. Djur som varje dag leddes ut till betesmarker utanför murarna. 
Populära turistmål är 1700-talsmiljöerna vid Kronhusgården. Där ligger Kronhuset från 1600-talet, tillsammans med gultputsade hus från mitten av 1700-talet som byggdes för militära ändamål som logement, verkstäder och förråd. 

Ett annat av Göteborgs äldsta hus är Smedjegatan 5 med anor från 1700-talet. Porten in mot gården var nödåret 1799 flyktväg för grosshandlare Niklas Björnberg med familj. Många av stadens fattiga led av hunger samtidigt som Björnberg tillverkade brännvin av spannmål, som förvarades i källarvalven under gården på Smedjegatan 5. En folkmobb på jakt efter mat stormade Björnbergs hus från huvudentrén vid Norra Hamngatan 6. Björnberg med familj lyckade fly undan mobben, och tog sig över gården och ut via porten mot Smedjegatan. Mobben hittade aldrig någon mat men istället en del av Björnbergs stora spritförråd som plundrades. Rejält berusade var de sen ett lätt byte för stadens ordningsmän. 

Även om de flesta husen från 1700-talet är byggnadsminnesförklarade saknar Smedjegatan 5 liknande skydd. Nu hotas den unika gårdsmiljön av planer på att bygga om till lyxiga bostadsrätter. Göteborg borde värna bättre om sin unika historia. 
I Majorna finns vid Pölgatan Gatenhjelmska reservatet med ett par av de små låga trähus som en gång var vanliga i Masthugget och Majorna. Det är enkla hus i en- till två våningar som ger en bra bild över Göteborg på 1700-talet. Även i Klippan, där de stora ostindiefararna hade sin hamn, finns en del 1700-talshus som Smedjan, Corps de logie och värdshuset 
Fästningen, själva grundvalen för Göteborg, blev mot slutet av 1700-talet allt mer omodern. Underhållet var kostsamt och missköttes. Stadens styrande började diskutera en rasering av fästningen. Men det är en historia som hör till 1800-talet. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.