Presskonferens. Kurvan pekar uppåt. Jag och min sambo lyssnar spänt. Han ska just börja repetera ”Slottet Valentins mysterier” på Backa Teater. På Folkteatern är repetitionerna av ”Moderna tider” och Underground” redan i full gång. Hur ska vi tänka? Kulturministern är inte med på dagens presskonferens. Är det bra eller dåligt? Vi tyder tecken, spekulerar. Nervositeten avtar först när beskedet kommer. Vi verkar kunna fortsätta spela och repetera. I alla fall just i dag, just den här veckan.
Det är numera vardag att saker hela tiden händer som förändrar allt. Eller omkullkastar allt. Det som förut var stort och besvärligt – att ställa in en föreställning, att hantera att någon missar repetitionerna en hel vecka, att salongen måste förändras strax innan premiär, har blivit något av det enklare. Mer komplicerat är att blicka framåt och planera, hela tiden med brasklappen att inget kanske ändå blir som det var tänkt. Att försöka undvika att spekulera i virusets fortsatta väg, att ändå bygga en plan B, en plan C och ibland en plan D.
Många i min bransch har fått sig en törn. Föreställningar har lagts ner, eller så ligger de lagrade någonstans i hopp om att kanske få möta sin publik i framtiden. Eller kanske inte. Ingen vet.
Många i min bransch har fått sig en törn. Föreställningar har lagts ner, eller så ligger de lagrade någonstans i hopp om att kanske få möta sin publik i framtiden. Eller kanske inte. Ingen vet. Det är inrepeterade repliker, år av förberedelser. Nyskrivna texter och byggda scenografier som ligger och samlar damm i lagerlokaler medan pjäsens essens bleknar i minnet hos skådespelarna.
När corona gjorde entré vände och vred vi på de digitala scenkonstmöjligheterna. Vi gjorde små korta filmer från hela världen som en mosaik över tillståndet. Kreativiteten var hög. Men det var inte bara det digitala rummet vi utforskade. Vi gjorde om vår stora, inplanerade höstproduktion till en avsnittsteater av ”Don Quijote” – helt anpassad till situationen. Vi gjorde ”Dödsdansen” för en publik på bara fyra personer i Gathenhielmska huset. Det finns en krigaranda inom teatern som jag älskar. Vi ger inte upp. Det går fort att skapa nya idéer, att hitta teatern i alla möjliga format. Men tyvärr finns i dag också en trötthet på att vara just...uppfinningsrik. Och en innerlig längtan tillbaka till en teater utan rädsla för smitta.
Den urgamla inställningen ”the show must go on” gäller ju inte riktigt längre. Nu måste vi ställa in en föreställning för att någon har lite snuva.
När vi satte upp ”Rövarna” var det fantastiskt att se att även publiken strömmade till och delade vår längtan. Men trots att vi kunde spela inför publik fanns viruset ständigt närvarande. Alla i ensemblen fick testa sig tre gånger i veckan för att vi skulle kunna repetera. När höstförkylningarna kom var vi förvirrade. Den urgamla inställningen ”the show must go on” gäller ju inte riktigt längre. Nu måste vi ställa in en föreställning för att någon har lite snuva. Det strider mot teaterns uråldriga disciplin.
LÄS MER:Recension: ”Rövarna” på Folkteatern
Jag läser en artikel som beskriver att vi aldrig kommer att bli av med viruset om vi inte börjar ge vaccin till länder som inte har samma resurser som vi. Om varianter uppstår i andra länder så kommer vi snart att se dom här skriver författaren. Jag vill inte spekulera framåt för jag saknar den kompetensen men vill ändå tro på det som ligger framför mig. Jag vill våga hoppas att vi snart ska få återse det öppna samhälle som vi värnar. Ett samhälle där vi tvättat bort rädslan vi fått för varandra. Och där vi slutar se på varandra som presumtiva smittbärare.
De fick slåss, kramas hårdhänt och buffa in varandra på alla möjliga sätt. Någonting i det blev så befriande att titta på, liksom förlösande i en tid där alla försiktigt räcker fram sin armbåge när de möts på stan
När jag regisserade ”Rövarna” arbetade vi hårt med att gestalta ett gäng våldsbenägna rövare. De fick slåss, kramas hårdhänt och buffa in varandra på alla möjliga sätt. Någonting i det blev så befriande att titta på, liksom förlösande i en tid där alla försiktigt räcker fram sin armbåge när de möts på stan. Jag upptäckte hur mycket jag längtar efter kramar, eller att bumpa in i någon, eller att trängas i en bar. Känna lukten av andra.
Konst handlar ju ofta om att tro. Och att våga kasta ut sin vision i världen och se den ta form. Ibland hamnar den helt fel och ibland sagolikt rätt. Jag tror att det svåraste har varit att berövas sin tro. Kommer den här föreställningen verkligen att bli av? Kommer den att få möta en publik? Det är ju teaterns livsnerv. Glädjen i att regissera en föreställning ligger ju inte i att få skådespelarna att hålla avstånd eller att hindra dem från att ta i varandra. Det är som att vi alla fått små sår av allt som omöjliggörs. De kommer läka, men det kommer alltid att finnas ärr.
Strax efter presskonferensen ringer båda våra mobiler. Dags för nya diskussioner, krisplaner. Vad innebär restriktionerna? Vad kan vi göra, vad kan vi inte göra? Vi kunde gott ha behövt en kulturminister på plats som guidade oss i denna snåriga skog. Någon som samtidigt talade sig varm för vikten av levande kultur i en pandemikris.
För det är ju ändå så det är. The show must go on.
Frida Röhl är regissör och konstnärlig ledare på Folkteatern i Göteborg.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
