Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/2

Agri Ismaïl: Det ska vara svårt att vara polis

Den hyllade tv-serien ”Tunna blå linjen” skildrar tillvaron ur Malmöpolisens perspektiv. Den ökade filmandet har gett en ängslig poliskår, verkar serien vilja säga. Men är det egentligen så fel att våldsmonopolet tar sitt ansvar, frågar sig kulturskribenten och juristen Agri Ismaïl.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

När jag var sjutton och skyndade till en konsert blev jag stoppad av en polis på en tunnelbanestation i Paris. Han hävdade att jag deltagit i ett upplopp och kastat sten på honom. Jag minns hur övertygad den beväpnade polisen lät, hur han skrek åt mig att sluta ljuga, hur maktlös jag kände mig.

Det som gjorde denna konfrontation så svårhanterlig var att två skilda verkligheter kolliderade: Polisens verklighet där jag hade kastat sten. Min verklighet där jag hade ägnat förmiddagen åt att skriva usla kärleksdikter. “Jag är säker på att det är han, den jävla horan,” sa polisen när hans kollegor till slut lyckades övertala honom att släppa mig.

Jag kommer att tänka på denna interaktion när jag ser Cilla Jackerts ambitiösa om än något ansträngda polisserie ”Tunna Blå Linjen”. I öppningsscenen står två poliser utanför en butik och försöker få tre stökiga ungdomar att gå därifrån. Ungdomarna tar genast upp sina mobiler och börjar filma. Denna reflex är intressant.

Det är först nu som vi alla kan dokumentera bevisen på rasism, diskriminering och övervåld.

LÄS MER: Recension: ”Tunna blå linjen” – SVT

Det är först nu som vi alla kan dokumentera bevisen på rasism, diskriminering och övervåld. För bara några år sedan hade vi inte kunnat se de där kända videoklippen av ingripandet mot den gravida kvinnan på Stockholms tunnelbana eller tolvåringen som våldsamt släpades ut ur ett bibliotek av väktare.

Funktionen som filmandet fyller i serien är dock en annan: Fokus ligger på poliserna medan det suddiga skimret av mobilerna lyser hotfullt i bakgrunden. I scenen försöker poliserna hjälpa en butiksägare och blir ständigt provocerade. När de till slut trycker upp en av ungdomarna mot en vägg är alla inblandade högst medvetna om att interaktionen spelas in. “Wollah bara vänta, du ska bli sparkad, din horunge,” är det sista som sägs i scenen.

Jag har inget skäl att tvivla på att detta är en verklighet som poliser numera måste förhålla sig till.. Att det finns en känsla av att minsta snedsteg kan läggas upp på nätet och kanske till och med få arbetsrättsliga konsekvenser. Att dessa poliser säkert känner sig utskällda och förolämpade dagligen.

Det måste därför kännas naturligt att som polis vilja bidra med sin egen verklighetsuppfattning via sociala medier. Att lägga upp bilder på de, ofta utsatta, människor man möter under sin vardag. Att söka likes så som vi andra gör hela tiden. Dessa poliskonton skapar och kontrollerar sina narrativ på samma sätt som politiker, gängkriminella som stoltserar med automatvapen på Instagram eller Trump-väljare som streamar sig själva störtandes Kapitolium. Även om de ofta hävdar att de twittrar privat och inte som representanter för polismyndigheten.

I de allra flesta ärenden bedömer Polismyndighetens personalansvarsnämnd att anklagade poliser ska få jobba kvar.

LÄS MER: Cilla Jackert om succéserien: "Omtumlande"

Vi vill alla hålla i kameran och visa världen så som vi ser den. Vi dokumenterar vår vardag offentligt och upprätthåller så det övervakningssamhälle som vi själva har skapat.

Men skillnaden är att polisen är företrädare för en enorm maktapparat. Deras verklighet skildras redan i dagspress, tv-serier och i rättssalen.

Att vara polis är ett svårt och otacksamt yrke, men det ska också vara svårt. Det ligger i yrkets natur. Vi ålägger trots allt ett enormt ansvar på de myndigheter som har våldsmonopol och konsekvenserna är sällan så ödesdigra som samtida farhågor kring cancel-kultur vill antyda. I de allra flesta ärenden bedömer Polismyndighetens personalansvarsnämnd att anklagade poliser ska få jobba kvar.

”Tunna Blå Linjen” lyckas med att få mig att känna empati med den ständiga press som poliser lever under när vi twittrar och filmar dem med våra kameror och mobiler. Men trots detta har den också gett mig ett svar på den romerske diktaren Juvenalis eviga fråga, ” Quis custodiet ipsos custodes?”, ”Vem ska vakta väktarna?” Det är vi alla, tillsammans, som står vakt.

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.