LÄS MER:Föreställ er det som kommer bli bättre med SD-märkt kulturpolitik
LÄS MER:Nationalmuseum gör motstånd till estetik
”Hur länge klarar du dig på dina besparingar?”
Den inledande frågan på enkäten som i helgen skickades ut av Tjeckiens oberoende teaterallians var lika olycksbådande som talande. Den kan också omvandlas till en existentiell fråga för samhället i många länder – de tiotusentals personer som har fått sparken i flygindustrin är sannolikt bara början.
Men frågan har särskild bäring på den yttrandefrihet vi håller för central. En frihet som hänger samman med kulturen och dess möjligheter till överlevnad.
Med coronavirusets spridning har land efter land genomfört åtgärder som nyligen tycktes otänkbara och svårsmälta. Även när Frankrike efter terrordåden hösten 2015 införde undantagstillstånd utnyttjades de knappt mot mötes- och demonstrationsrätt. Idag är det istället möjligheten att mötas som är hotet mot vår säkerhet: även om Sverige fortfarande ligger kvar vid gränsen för 500 personer så har nivåerna på andra håll sjunkit tills de innebär total karantän.
Det kan tyckas märkligt att sikta in sig på vad som i en akut kris ser ut att vara en perifer fråga. Något man kan ta itu med sen. Vi lever ju i en digital värld; folk kan väl sitta hemma och fysiska strukturer byggas upp igen efteråt?
Men det vore ett misstag att tro att de drastiska inskränkningar som sker i vår fysiska kommunikation och kulturkonsumtion inte kommer påverka vårt tänkande. Eller att de inte kan utnyttjas negativt.
Därför måste vi diskutera de alternativ som finns. Och bristerna de uppvisar.
Sverige har liten erfarenhet av undantag från demokratiska friheter i närtid. Det påverkar vårt risktänkande och gör det nödvändigt att även rikta blicken åt andra håll. Reaktionerna i flera länder är nämligen en provkarta på deras nuvarande halt av demokrati och farorna med populism. De unga demokratierna i Centraleuropa – av vilka jag har störst erfarenhet och därför exemplifierar med – har inte bara ignorerat inhemsk expertis när de har stängt ner. Kritiker menar att åtgärderna har genomförts performativt, för att visa att regeringarna är handlingens män som kan agera resolut och hårt.
De ger också möjlighet att visa på skillnaden i effekter av digitala och fysiska protester. De senaste åren har oppositionen i Centraleuropa främst bestått av demonstrationer som har uppmärksammat maktmissbruk. Även medier med nära band till regeringar har blivit tvungna att rapportera när 100 000 personer tagit över gatorna. Vilket har gjort det svårare att genomföra ändringar som inskränker rättigheter eller gynnar makten.
Nu, bara dagar in i ett undantagstillstånd som hårdnar dygn för dygn, har Tjeckiens premiärminister smugit in förslag på lagändringar som gynnar hans affärsimperium. Regeringens presskonferenser har med hänvisning till smittrisk begränsat antalet journalister som kan närvara och ställa frågor. Ingen förklaring har då behövt ges när oberoende medier hamnar utanför och de av premiärministern ägda tidningarna får plats.
Under vanliga omständigheter blir sådan information spridd genom demonstrationerna. Nu når den mig på sociala medier, ofta delad som anekdoter varpå jag får leta vidare efter källan. Självfallet då beroende av min språkkunskap och mitt nätverk – som ju är en filterbubbla i av teknikjättar reklamstyrda kanaler.
I Tjeckien har dessutom det oberoende kulturlivet tillsammans med demonstrationerna varit motor i att informera och väcka protester. Så har det varit överallt i alla tider: kulturen och konsten behöver ju inte till innehållet vara politisk för att sammanhanget ska verka till nytt tänkande.
Vi vet lite om vilka demonstrationer som kunde ha hållits världen över om det inte var för smittrisken. Vi vet desto mer om kulturens omedelbara öde. Just därför kan det i nuläget vara relevant att använda kulturens utmaning – att dess fysiska mötesplatser går upp i rök – som underlag för diskussionen om hur yttrandefrihet och demonstrationsrätt hotas och vilka vägar som finns att gå.
Sverige med sin historia skiljer sig förstås kraftigt från länder där experter för bara 30 år sedan tystades i ideologins namn. Men det tål att påpekas att en framtida kris och påföljande riskanalys i Sverige kan komma att göras av ett oerfaret och populistiskt rasistparti med stängda gränser – och inskränkningar av just kulturen – på agendan.
Det gör det än vanskligare att alltid lita på att staten ska rädda hotad kultur. I Sverige har exempelvis organisationen Ideell kulturallians krävt krispaket av regeringen till ”hela det svenska kulturlivet”. Hur mycket jag än sympatiserar är det inte läge att förlita sig på att kulturen, som sedan länge inte har en prioriterad position för svenska regeringar, kommer räddas av staten.
Paradoxalt nog finns här erfarenheter att dra från just Tjeckien. Kanske innebär samma diktaturhistoria som gör delar av befolkningen till byten för autokrater att andra förstår vikten av alternativa vägar? För kort efter att jag läste teateralliansens enkät nåddes jag av nyheten att en rad företag går samman och erbjuder kulturarbetare en gratislösning: en strömningsplattform för teater, konserter och föreläsningar. Publiken får ge frivilliga donationer.
Invändningarna är uppenbara och hänger samman med det gratisbeteende som med nätets delningskultur fick uppstå kring kulturen. Få vill betala vad en biljett kostar när de ser konserten – eller filmen eller pjäsen – strömmad. Men på flera håll tvingar pandemin fram förändringar som redan borde ha skett: Hur rimligt är det till exempel att i en klimatkris driva filmfestivaler med influgna gäster? Nu hamnar både amerikanska South by Southwest och danska CPH: DOX på nätet istället.
Varför skulle det vara ekonomiskt omöjligt att driva sådana arenor? Efter beskedet att hockeyfinalen mellan Björklöven och Modo spelas inför tomma läktare uppmanades fans att köpa biljetter för att stötta lagen. Målet var 10 000 biljetter – nu är man uppe i 20 000.
Vi är i början av en kris med oanade konsekvenser som därför, ibland utan analys av andra risker, tillåts överskugga allt annat. För att skydda yttrandefrihet och behålla – eller omvandla – viktiga mötesplatser som stimulerar människans tänkande och själsliv måste vi därför vara lika engagerade som hockeyentusiasterna. Inte bara i informationsspridning och i att stötta en variation av professionella medier – utan i att aktivt ställa om hur vi värderar kultur.
Annars tar kulturen, och med den andra saker vi tar förgivet i öppna samhällen, slut samtidigt med konstnärernas besparingar.
LÄS MER:Goda intentioner har öppnat för kultur i nationens tjänst
LÄS MER:Hynek Pallas: Dags att kulturdebattörerna blir obekväma på riktigt
