I ”Racine är Racine” skriver Roland Barthes att tautologin liknar en hundägare som drar för hårt i hundens koppel: tanken får inte löpa långt, världen är full av misstänkta och grundlösa motiv, man vill korta av kopplet till en fattningsbar verklighets avstånd. Jag kommer att tänka på Barthes text när jag hör ett inslag i radions Kulturnytt (28/7) om en utbildning på Göteborgs universitet i ”autistiskt skrivande”. Reportaget är en minut långt och på denna tid hinner man upprepa orden autism, autistiskt och autismspektrum sju gånger. Bland annat säger teologen, författaren och universitetslektorn Elisabeth Hjort som leder kursen att: ”Vi var väldigt intresserade av att undersöka, vad kan autistiskt skrivande och läsande vara, om man utgår ifrån ett autistiskt perspektiv.”
På Litterär gestaltnings hemsida kan man förutom om kursen läsa om det konstnärliga forskningsprojektet ”Autistiskt skrivande i neuromixade rum: att återta ett annat modersmål”. För ett par år sedan fick det nästan fem miljoner kronor i bidrag från Vetenskapsrådet. Forskargruppen består av Hjorth, Hanna Bertilsdotter Rosqvist, Anna Nygren och Jonna Bornemark. Man säger sig undersöka ”autistiska erfarenheter i litterära gestaltningar, vad det innebär att uppfatta och uppskatta autistiskt språk och perception och vilka de politiska, etiska och filosofiska konsekvenserna av ett neurodiversitetsperspektiv är.” Ännu har det inte publicerats några resultat.
Kursen i autistiskt skrivande är en del av forskningsprojektet och beskrivs som centralt för detta. Den ger inte några högskolepoäng och riktar sig till människor som ”identifierar sig på autismspektrat”. Att autism är en psykiatrisk diagnos och inte något man identifierar sig som verkar ha gått Konsthögskolan Valand förbi. Jag önskar att jag kunde säga att ignoransen förvånade mig men så är inte fallet. I en debattartikel i DN (20/12) i vintras hävdade Hjorth till exempel att man borde sluta använda ord som högfungerande och lågfungerande i förhållande till autism. I stället borde man tala om sårbarhet. I samma text dömer hon ut Birgitta Trotzig som omoralisk, då hennes romaner gestaltar sårbarheten på fel sätt.
Varje människa är sårbar, men långt ifrån varje människa behöver dagligt stöd för att klara sig.
Den medicinska diskursen är och bör vara osentimental. I vården liksom i den psykiatriska forskningen är ett visst mått av kategoriserande nödvändigt. Diagnoserna och begreppen blir ett sätt att kunna beskriva patienten mer effektivt. De ord (högfungerande, lågfungerande) som Hjorth upplever som obehagliga syftar helt enkelt till att skilja en patient som är normalbegåvad från en som till exempel aldrig har kunnat tillägna sig ett språk. Som kliniskt verksam psykolog tycker jag att det är en viktig distinktion att kunna göra. Varje människa är sårbar, men långt ifrån varje människa behöver dagligt stöd för att klara sig.
En än viktigare fråga är dock vad ett projekt som Hjorths gör med litteraturens och den humanistiska forskningens ställning. Om kursen kan man läsa att ”Autistiskt skrivande kan vara texter skrivna av autister, det kan vara texter med ett autistiskt språk eller ett autistiskt sätt att förhålla sig till orden.” I en forskningsstudie som syftar till att definiera autistiskt skrivande ska man alltså låta självdefinierade autister gå en kurs i autistiskt skrivande, som man ännu inte riktigt vet vad det är, vilket i sin tur ska leda fram till en slutsats om vad autistiskt skrivande kan vara. Cirkelresonemanget är komplett. Tanken går åter till Barthes: ”Tautologin har inga idéer, men samtidigt försöker den göra sträng morallag av denna brist.” Det naturvetenskapliga språk man vill ifrågasätta, upphöjs i stället till orubblig sanning.
Vad är då autistiskt skrivande? På denna fråga kan jag svara genast och utan miljonbelopp från staten.
Vad är då autistiskt skrivande? På denna fråga kan jag svara genast och utan miljonbelopp från staten: Det är något som inte finns. I förhållande till skapande verksamhet är psykiatriska diagnoser i princip ointressanta. Så finns det exempelvis de som påstår att poeten Emily Dickinson led av autism, liksom filosofen Simone Weil. Problemet med sådana resonemang är att de helt saknar förklaringsvärde. Människor utan autism skriver inte som Dickinson och Weil, människor med autism gör det inte heller.
På Litterär gestaltnings hemsida berättas om våra olika typer av hjärnor. Men ännu har neurovetenskapen inte lyckats förklara tillkomsten av en enda dikt. Och vad gör Hjorth, Bertilsdotter Rosqvist, Nygren och Bornemark? De upprepar samma ord om och om igen: autistiskt skrivande sker med ett autistiskt språk och ett autistiskt sätt att förhålla sig till orden. Den så kallat konstnärliga forskningen liknar här mest ett kreativt byggande av luftslott. Ett annat ord för det skulle kunna vara pseudovetenskap.
Läs fler texter av Mikaela Blomqvist:
LÄS MER:I hennes värld kan bara den med diagnos vara fri
LÄS MER:Ord som trauma låser fast historien
LÄS MER:Kritikern bör bedöma från fall till fall
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev!
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv. För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
