För några veckor sedan bestämde jag mig för att vara lite redaktionellt nyskapande. Sådär som kulturredaktioner gör ibland: recensera ett tv-spel med fokus på dess konstnärliga och intellektuella kvaliteter. Lite som att man skulle ha läst en bok.
Tyvärr var spelet ”Call of duty: Black ops – Cold war”.
Redan efter några timmar var det dödsdömda i projektet uppenbart. För trots att spelet är en tekniskt påkostad och tungt marknadsförd satsning som lanseras samtidigt som den nya konsolen Playstation 5 är det rent berättarmässigt ett haveri som skulle få Netflix sämsta b-filmer att rodna i mörkrött. Vad spelaren får är en näve grovt tillyxade anledningar för att skjuta ihjäl fiender i olika visuellt smäktande miljöer.
Visst, det är uppslukande att döda extra onda kommunister jorden runt: i ett regnigt DDR-Berlin, i koloniala ruiner på Kuba och på ryska militärbaser. Det finns absolut sämre saker att göra hemma under en pandemi. Men att skriva god kritik om det är ungefär lika meningsfullt som att försöka skriva kritik om trendsporten padel.
Rollspel som ”Disco elysium” visar här vägen framåt, och botar all oro för en eventuell kulturskymning.
Detta gäller inte bara ”Call of duty”. De flesta påkostade, så kallade ”triple A”-spelen följer samma mönster. De kan se bra ut rent grafiskt, vara sublim förströelse och perfekta kontaktytor för att spela mot eller med varandra digitalt när fysiska möten har blivit off limits. Men själva innehållet når i princip aldrig över vad som hade passerat som verkshöjd i någon annan konstform. Det är inte konstigt. Skärmbaserade spel har funnits i runt fyra decennier. Film har funnits i över hundra år. Litteraturen är mångtusenårig. Bildkonsten sannolikt lika gammal som människan.
Visst finns det exempel på spel som når upp över ytan, inte minst bland mindre och därmed mer kompromisslösa spelstudios. Men att som Mattias Beijmo i Aftonbladet Kultur (24/11) i och med det hävda att det är ”Game over för bokläsandet” är väldigt förhastat. För min del förstår jag inte varför en dikotomi över huvud taget behöver ritas upp. Lika lite som litteraturen och läsningen är hotad av filmen, konsten eller teatern är den hotad av tv-spelandet – i den mån det ens går att betrakta som något separat från de övriga. De mest intressanta spelen blir just det för att de lyckas låna goda exempel ur mer etablerade uttryck, men tillföra det interaktiva moment som Beijmo i sin artikel framhåller.
Rollspel som ”Disco elysium” visar här vägen framåt, och botar all oro för en eventuell kulturskymning. Spelet (som förutom i branschpress också lyfts fram av Time Magazine som ett av decenniets bästa) blandar Dostojevskijs förståelse för det mänskliga psyket med David Lynchs verklighetstänjande ambitioner. Det finns inget våld. Bara enorma, vindlande dialoger med vindpinade existenser. Många samtal gräver rakt in i själen, men så tog det också Robert Kurvitz och åtta medskribenter fyra år att färdigställa.
Spel som dessa kommer, det är min övertygelse, i takt med att en mogen, köpstark publik uppvuxen med skärmar bli fler. Det är inte ett hot mot litteraturen eller läsningen. Det är en förlängning av den.
Läs mer av Björn Werner:
LÄS MER:Varför vill inte vänstern betala för det offentliga samtalet?
LÄS MER:Kunde regeringen rädda SAS kan den rädda kulturen
LÄS MER:Prata inte om statskupp i USA när Belarus blöder
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
