Jag behöver banta igen. Det är inte så konstigt, det är kanske därför jag kan skriva om det, jag har just fått mitt tredje barn och den här gången toppade jag på nästan nittio pannor. Men jag är inte den sorten som kan slappna av och äta vad jag är sugen på däremellan heller. Få är ju det, egentligen. Nej, det mesta av mitt liv har bestått av olika projekt av ätande och ickeätande, av ägg och kål och inget bröd, fastetimmar och får jag byta pommes friten mot några torra blad, tack.
Släpp ätstörningarna, säger mina jämnåriga när jag pratar högt om Stig Bengmarks tolv budord eller berättar att jag faktiskt har köpt en våg. Att bredda och vidga kroppsidealen har blivit vår generations kredo. Ingen ska behöva hålla på med självsvält för att bli godkänd, säger man, och alla influencers är noga med att märka sina salladstips med att “storleken har ingen betydelse”.
Det är dags för mig att banta igen men jag ligger inte och flämtar av ångest på toagolvet, jag vinglar inte runt och byter lunchen mot cigg eller middagen mot droger.
Men det spelar ingen roll om det anses feministiskt med lår som skaver mot varandra när varje steg är tungt och varje utomhusaktivitet känns som ett problem. Att jag blir trött och sur när jag går upp lite i vikt, att jag har en inflammation i ett muskelfäste som kommer tillbaka så fort jag inte rör mig och ett eksem på handen som blommar upp om jag äter socker. Att t-shirtarna som det stod “fries before guys” såg härligt punkiga ut på Iinstagram hjälper inte det faktum att fetma nu gått om svält i dödsorsaksligan, heller.
När jag var höggravid la jag plötsligt märke till alla de som hade magar som liknade min men av andra skäl. Sover de alltid så dåligt som jag gjorde då? Antagligen. En vän som är läkare på en vårdcentral sa att om patienterna bara vägde några procent mindre var så skulle hennes jobb inte behövas. Men statistiken pekar åt andra hållet, majoriteten av svenskarna är nu överviktiga eller feta, och andelen, precis som magarna, ökar långsamt men alltjämt. Efter fyrtio går kvinnor upp ett kilo om året i snitt, män är ännu tjockare.
Victor Malm undrade i Expressen varför samhällets eskalerande vikt inte debatteras, knappt nämns, som det problem det är i Sverige. Svaret är nog att även om orsakerna är många (och orättvisa) så är lösningen hittills bara en. Och bantande, att försöka göra sig av med vikt, är ett suspekt beteende här. Det anses sprunget ur patriarkala strukturer och förtryckande normer, att inte vilja vara tjock ses som tecken på att en iskall omvärld skadat ens självförtroende och ett nej tack till julgodis är förknippat med självdestruktiva tonårstjejer, osköna kontrollpersonligheter och pinsamma komplex.
Det är nästan som att viss matrestriktion, och en enstaka hungerskänsla här och där som följd, vore omöjligt att skilja från den svåra och sjukdomen anorexi. Man kunde nästan tro att smalisarna inte var både gladare, friskare och till och med rikare än resten. Det är nästan som att tänka på figuren inte var en av de snällaste saker man kunde göra mot sig själv.
Det är dags för mig att banta igen men jag ligger inte och flämtar av ångest på toagolvet, jag vinglar inte runt och byter lunchen mot cigg eller middagen mot droger. Jag är inte frälst av någon revolutionerande ny diet heller, jag är förbi det romantiska stadiet i kroppsprojektet. Mitt ätande är instrumentellt, en långpromenad och ett kilo grönsaker borde passera systemet varje dag, annars kommer det ha konsekvenser. Det är urtrist, lite jobbigt, och borde vara helt normal.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Graviditetshjärna är ingen ursäkt
LÄS MER:Den kvinnliga rockmyten är någon annans fantasi
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
