Det är McDonalds burgare som är klimatboven – inte sugrören

Jag är i elvaårsåldern och på McDonald’s med pappa och mina bröder. Jag har börjat inse att kött är djur som blivit dödade så jag tvekar i kassan, beställer bara läsk och pommes. Vid ketchupen ligger en broschyr om McDonald’s miljöarbete. Den handlar om att företaget har tagit bort pappret runt sina individuellt förpackade plastsugrör. Jag läser och tittar ner på sugröret jag håller i handen. Det har ju visst papper runt sig! Jag läser raderna igen. Tittar på sugröret, drar lite i pappret som omsluter det. Läser igen: vi har tagit bort pappret runt sugrören.

Den perplexa känslan, ännu fri från cynism: hur kan de säga en sak och göra en annan? Jag tar med sugrörspappret hem, lägger det i ett kuvert tillsammans med ett brev, postar det till huvudkontoret och väntar.

Drygt tjugofem år senare kämpar McDonalds fortfarande med sina sugrör. I år meddelade de att plastsugrören på svenska restauranger ska bytas till papperssugrör under hösten. Men plastlocken till McFlurry togs visst bort redan 2018. Och nog kan ”små förändringar göra stor skillnad” om man har 36 000 restauranger världen över. Men är man världens största restaurangföretag vars huvudsakliga produkt är kött, är tiden också förbi för små förändringar. Nyligen rapporterade ett forskarlag från Stanforduniversitetet att den uppmätta nivån metangas i atmosfären har slagit rekord. Fossila bränslen och boskapsuppfödning är de två huvudsakliga källorna. ”Folk skämtar om rapande kor utan att förstå hur stor den källan faktiskt är”, säger Rob Jackson, en av forskarna bakom studien.

Det är inte alltid så lätt (eller ekonomiskt fördelaktigt) att se den större bilden.

Nu tillhör nog inte McDonalds dem som skrattar - tvärtom är de väl medvetna om den kritik köttet utstått på senare år. Att animalieproduktionen står för 14,5 procent av människans utsläpp av växthusgaser och globalt sett är en bidragande orsak till avskogning, vattenbrist och förlust av biologisk mångfald har börjat påverka konsumenter. I Kanada har McDonalds därför hjälpt till att skapa världens första certifieringssystem för ”hållbar biff”. De vagt formulerade kriterierna handlar bland annat om miljö och djurvälfärd. Nötköttsproducenten ska vara ”medveten” om hur utsläpp kan minimeras. Uppfödning i så kallade feedlots där djuren inte betar utan äter upp till 90 procent spannmål är inget hinder för att få vara med - bara alla djur har tillräckligt med utrymme för att ligga ner samtidigt, man är medveten om ”odour and dust issues” och gör något åt det om grannarna klagar. Djurtransporter på 36 timmar i sträck utan mat och vatten faller också inom ramen för hållbart.

Att läsa om certifieringen påminner mig om ronden som varje vecka gjordes på det svenska slakteri där jag arbetade en period. Ett hamburgerföretag hade ålagt slakteriet att titta efter sådant som grisarna kunde göra illa sig på, till exempel någon vass kant på en boxdörr – skaderisker fick inte förekomma. Att var och en av grisarna skulle gasas med koldioxid, vilket är smärtsamt och starkt ångestframkallande, gick däremot protokollet förbi.

Men det är inte alltid så lätt (eller ekonomiskt fördelaktigt) att se den större bilden. Några veckor efter mitt brev till McDonald’s på nittiotalet kom ett svar. Förutom en förklaring om att de förpackningsfria sugrören dessvärre inte var implementerade överallt, låg det en värdecheck i kuvertet. En gratis hamburgare! Jag jublade. Snart var pappa och jag på McDonald’s igen. Den här gången gick jag förbi sugrörshyllan - här skulle det minsann inte bli något sugrör med papper runt! - och drack direkt ur muggen.

Det var inte förrän jag hade ätit upp hela hamburgaren och satt där nöjd, som pappa sa: ”du... var det inte du som var vegetarian?”

Läs mer av Lina Gustafsson:

LÄS MER:Pandemin visar: vårt köttätande har ett mycket högt pris

Lina Gustafsson