Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Mia Skäringer var en av personerna som skrev kritiska inlägg om rapparen "Mr. Cool" under sommaren 2018. Bild: Björn Larsson Rosvall / TT

Anna Björklund: Det är kvinnorna som startar drev på internet

Män är kända för att hata på internet. Men också kvinnor gör det.
Skillnaden är att de föredrar att hata i grupp i stället för som ensamma Flashback-killar.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

LÄS MER: Den kvinnliga vänskapen är brutal

Män på internet är svin, det vet alla. Sen begynnelsen har det varit de som delat bombrecept, tripprapporterat, skapat torrents, groomat, spelat och trakasserat hejvilt, gjort allt det som gett internetkulturen dess usla rykte.

Hatar gör de också. Oavsett om det är grovt formulerade skämt eller direkta hot så vet alla hur männen på internet beter sig mot folk de inte gillar. Alla kan föreställa sig mailen, fyllda med svordomar och sexuella metaforer. Vi har sett dem citeras, printscreenas och delas i årtionden. Den avskydda och helt osalongsfäige Flashback-killen är en modern arketyp, alla kan förfasas över och ta avstånd från honom. Den arge, ensamme mannen, en uppenbar dåre.

LÄS MER: Tindermännen blev 10-talets stora förlorare

Förbannade män anses vara skyldiga till det mesta av världens samtida olycka. Inte bara gängvåld och IS-rekryteringar, visst angavs de arga männen också som orsak till att Trump kunde bli president och att alla de europeiska partier som tidningarna svepande kallar högerpopulistiska närmat sig makten. Gemensamt verkar vara att det är just när männens känslor hamnar på internet som brasan får futt. I Tyskland kallas de för "wutbürger”, vredesmedborgare, de som låter sina åsikter och identitet styras av besvikelse, missnöje, och framförallt, den på internet blossande ilskan.

LÄS MER: 10-talet var vredens tid

Alla vill inte låta sig ringas in med såna begrepp. Jag har till exempel aldrig hört talas om en kvinna som ensam skickar iväg den sortens osande, ofta undertecknade, meddelanden till någon i offentligheten som de råkar ogilla. Det är sällan kvinnor som avslöjas ha skrivit främlingsfientliga saker på Flashback och de aggressiva alt-medierna är en helt igenom manlig värld.

Om kvinnorna har känt någon sån ilska så har de hållit den för sig själva. För kvinnor agerar inte som ensamma galningar, kvinnliga desperados är svåra att hitta. De flesta kvinnor vill ha gruppen med sig när de gör saker och kanske särskilt när de ska göra något som kan uppfattas som hårt.

Kvinnor väntar på ett tryggt tillfälle att bli elaka på internet. Ett drev i sociala medier är perfekt. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle där det är män som gått ihop för att deplatforma en kulturpersonlighet och det är nästan omöjligt att föreställa sig en man av Mia Skäringers dignitet i underhållningsbranschen hetsa sina följare mot någon irriterande kollega. Att starta drev är lika säkert kvinnligt som att våldtäktshot brukar komma från män.

Det är lätt att ta avstånd från mäns hot och hat, men kan flera hundra arga tjejer ha fel samtidigt? Medvetna unga kvinnor är vår tids facit. Det är ju de som sköter sig, tänker på klimatet, är toleranta mot minoriteter och hamnar inte i slagsmål. Skulle de plötsligt ägna sig åt något så statusbefriat som vredesutbrott?

Att bara vilja se blod för blodets skull, för att man stör sig lite eller för att man tycker mitt är mitt, är svårt att komma undan med i tjejgruppen. Här behövs en inramning av rättvisekamp.

Jo, men för att kvinnorna ska kunna investera sitt dyrbara anseende i något sånt ställs krav på dramaturgin. Det måste gå att påstå att det finns ett moraliskt, gärna nästan lite präktigt, motiv för hatet. Att bara vilja se blod för blodets skull, för att man stör sig lite eller för att man tycker mitt är mitt, är svårt att komma undan med i tjejgruppen. Här behövs en inramning av rättvisekamp.

Missförstå mig inte, det var såklart ingen som egentligen trodde att buskisrapparen Mr. Cool faktiskt skulle öka antalet pedofila våldtäkter om hans musik fick finnas kvar på Spotify. Det var nog ingen som egentligen trodde att Lasse Kronér var en fara för någons säkerhet, eller att Cissi Wallins framkallade minnen var kunskapens källa, heller. Men det kvinnligt drivna drevet har inga problem med att uppfinna en svag och utsatt part som man låtsas gå ihop för att skydda, lika snabbt som de hittar på den gemensamma fienden.

På så sätt kan kvinnorna gå torrskodda ut och in i den vansinniga ilskan. Inga kändisupprop görs mot dem och de sitter kvar i salongerna. Men till skillnad från de enstaka förbannade farbröderna så gör deras aggression riktig skada, för till skillnad från männens tar vi deras rasande åsikter på allvar.