Ni kommer säkert ihåg den klassiska intervjun från 1988 med Kurt Olsson och Patrik Sjöberg i jättesoffan på taket vid E6:an i tv-programmet ”Fådda blommor”. Den korta sekvensen har så mycket man kan prata om: den dånande motorvägen, de överdimensionerade möblerna, Sjöbergs solbrillor. Men det är Kurt Olssons frågor (och alltså Lasse Brandebys geni) man minns bäst: ”Vad är det lägsta du har hoppat?” Och efter en stund: ”Hur brett har du hoppat?”
Jag tänker på Kurtans frågor när jag vandrar runt på årets bokmässa där deckarförfattarna verkar tävla i antal ord och sidor. Ju fler desto bättre, anar man att de tänker. Det är ju helt fel; ju färre desto skickligare, ska det vara. Man får nästan lust att avbryta ett seminarium genom att ställa sig upp och fråga: ”Vad är det kortaste du har skrivit?” (Och sen: ”Hur brett har du skrivit?”).
LÄS MER:Isolerat och obebott ger alla rätt i deckargenren
Därför blir jag så glad när Lotta Olsson från Dagens Nyheter uppmärksammar ämnet i ett scensamtal med min favoritislänning Ragnar Jónasson. Denna deckarbegåvning skriver föredömligt kort och framförallt otroligt bra. Sambandet gäller förstås inte alltid, men det finns många författare som borde lära sig att döda sina älsklingar i stället för att ta livet av en halv stad. I Jónassons bokserie om polisen Hulda sugs läsaren in i en miljö med hjälp av ett språk utan transportsträckor och trams. Varje litet ord har betydelse. Den senaste boken på svenska, ”Ön” (Modernista), är 300 sidor vilket är alldeles perfekt.
Hur blev det så? Under denna intressanta intervju på mässan får jag svaret – och det är både överraskande och tänkvärt. Det visar sig att Jónasson började sin litterära bana med att översätta Agatha Christies deckare. När han var redo att börja skriva sina egna historier utgick han från det mått och antal tecken som Christies böcker upptog i datorn och antog att det var normalt för en kriminalroman. Vilken fantastisk historia! Och vilken tur att han inte översatte Stephen King.
Vissa texter kräver förstås fler ord och större utrymme, men trenden med tjockare romaner och längre långfilmer är något annat, nästan lite ängsligt. Som att man tror att man får mer för pengarna, som Lotta Olsson så bra analyserade saken. Bra kilopris på den där fläskfilén, förlåt boken.
LÄS MER:Skriver böcker på bussen – nominerad till pris
Häromveckan var jag och femtonåringen och såg ”Det: Kapitel 2” på bio. Den är nästan tre timmar lång, av oklar anledning. Tre timmar med utdragna scener som fick mig att famla efter rödpennan i mörkret. Nu var det ju väldigt mysigt att sitta med sin son så länge, men det är en annan sak. Filmen hade lätt kunnat kapas till två timmar – och blivit bättre.
Det finaste beröm jag har fått i jobbet – i alla fall på topp-tre-listan – var när en chef hyllade mina tidningsnotiser från London. Det är en konst att skriva kort och en underbar känsla att sätta punkt.
