Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/2

Hynek Pallas: Det är Alex Schulmans miss när han kallar M-toppen för robot

I helgen gick Expressens krönikör hårt åt Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forsell. Men Schulmans liknelse med robotar är inte helt passande för budskapet han ville föra fram, menar Hynek Pallas.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Drömmer Moderat-robotar om android-flyktingar? Veckans suraste reaktioner kom när Alex Schulman i en Expressen-krönika spekulerade i om Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell inte var en ”avatar från främmande makt”.

Förutsägbar, monoton, alltid snar till överord – är Forssell verkligen en riktig människa? Tänk om han är mekanisk, en artificiell intelligens?

Jag förstår Schulman. Den viljelösa knappen i ryggen-typen, roboten som får syntax error och ballar ur – vad kan vara mer talande för hur 70-talisterna fostrades att uppfatta androidarten? Särskilt de där som i plastikkirurg- och solbränneeran var blästrat vackra (som också kunde gömma en rymdödla). Robotarna hade då ena foten i Kalla krigets massrörelser där marscherade i takt. Den andra – förutsatt att de hade vilja – i mordisk slughet mot den svaga människoras som haft mage att uppfinna dem.

Men redan där var det inte robotens omänsklighet som var det relevanta – de var metaforer för just mänsklighet.

Egentligen fanns detta redan i ur-dramat där ordet ”robot” skapades. Den tjeckiska författaren Karel Čapek – senare berömd för ”Salamanderkriget”, en satirisk sci-fi-roman med liknande ingredienser och udden mot nazisterna (som släpptes i svensk nyutgåva ifjol) – skrev 1921 pjäsen ”R.U.R” utifrån ordet ”robota” som betyder ”liveget arbete”. På fabriken Rossums Universal-Robotar (”rozum” är tjeckiska för ”förnuft”) byggs en människoliknande produkt som ska ersätta dyra arbetare och en mänsklighet som föder för få barn. Snart börjar godhetstyper vurma för robotarna – ”de är ju som människor” – varpå de tackar genom att revoltera och mörda mänskligheten.

”R.U.R” föregick det kommande seklets science-fiction – det gjordes BBC-produktioner som fick stort genomslag och naturligtvis inspirerades Fritz Lang till ”Metropolis” 1927.

Dagens filmrobot är därmed ofta rätt långt ifrån det monotona och mekaniska som Alex Schulman tänker på.

Om den mesta tidiga ”roboten-som-hot”-fiktionen hade samma syn på roboten som vissa vänsterpopulister har på invandring idag – en massa som hotar inhemsk arbetarklass – så omvandlades farhågorna med de totalitära rörelserna och kärnvapenskramlet till rädslan för det tänkande, mekaniserade vapnet. Androidmördarpoliser i ”THX 1138”, George Lucas debutfilm från 1971. Giriga multinationella företag får sin släng av sleven med den dödlige Ash i ”Alien” (1979). Och, förstås, robotupproret som ödelägger världen i ”Terminator”-filmerna.

Men egentligen ställdes allt på ända i filmen redan 1982, med ”Blade Runner”. Philip K. Dicks bokförlaga heter talande nog ”Do Androids Dream of Electric Sheep?”. Dicks bok kom 1968, och pekar på hur androidfiktionen alltid har handlat om att spegla samhället. Ämnet har aldrig varit robotarnas omänsklighet, utan vad de säger om vår mänsklighet. Riskerar vi att bli mer mekaniska?

För det är ju avgjort mer mänskligt att som nöjesparksrobotarna i tv-serien ”Westworld” (ursprungligen en film från tidigt 70-tal) eller Alicia Vikanders Ava i ”Ex Machina” (2015) att revoltera än att slänga på några politikerplattityder i röstfisket.

Om fiktionens robotar en gång i tiden var metafor för den mekaniserade, industrialiserade eran, så blev de allt mer en fråga om människans utveckling i en posthuman tid. Här ryms allt från tro och etik till hur vi behandlar planeten – eller människor på flykt. Visst kan androiderna uppsluka, förinta eller förslava oss om vi inte behandlar dem väl. Men i grundläget är de utvecklande och till mänsklighetens gagn.

Dagens filmrobot är därmed ofta rätt långt ifrån det monotona och mekaniska som Alex Schulman tänker på. Däremot stämmer beskrivningen väl in på en farligare samtidsart som tyvärr inte är någon metafor – den flyktinghetsande populisten.

Fler texter av Hynek Pallas:

LÄS MER: Sverige borde hålla en ny konferens mot kolonialism

LÄS MER: Pandemin kan vara positiv för kvartersbiografen

LÄS MER: Belarus behöver västs hjälp för att bli en demokrati

Missa inte det senaste från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.