Herman Lindholm provkör radiobilarna på Liseberg den 11 maj 1927. Om man kan säga att löjtnant Carstensen grundlade Tivoli i Köpenhamn kan man med nästan samma sanningshalt säga att Herman Lindholm grundlade Liseberg. Det gjorde han via kommunpolitiken och arbetarrörelsen – två begrepp som troligen för honom flöt ihop en smula. Lindholm var Lisebergs förgrundsfigur och ständiga politiska beskyddare, periodvis ordförande eller direktör under de första två decennierna. Han förvandlade Liseberg från en tillfällig jubileumsattraktion till en modern nöjesanläggning med brett publikanslag, låga priser, dansbanor, internationella artister och ett betryggande flöde av korv, karameller och spunnet socker. Ingen detalj på Liseberg verkade ha varit för liten för den ”den skånske snickaren”. Bildarkiven vimlar av bilder på honom där han bakom karaktäristisk mustasch betraktar någon karusell eller kulört lykta. Kanske hade dessa omsorger om detaljer samband med hans bakgrund som möbelsnickare.
Även Göteborgs övriga 1900-talshistoria hade sett i grunden annorlunda ut utan Herman Lindholm. Han kom som ombudsman för Träarbetarförbundet till Göteborg år 1900. Då var han 25 år och mycket snart insåg den göteborgska arbetarrörelsen att han dög till mycket mer än att vara träarbetarombudsman.
Nöjesparksentusiaster brukar förtjust framhålla att Herman Lindholm redan 1903 fick i gång Krokängsparken på Hisingsparken – en minimal föregångare till Liseberg. År 1906 blev han socialdemokraternas första representant i kommunfullmäktige och under ett par decennier fanns det knappt någon betydande kommitté, nämnd eller bolag med bäring på Göteborg eller de göteborgska socialdemokraterna där han inte satt i styrelsen. Det påstås ibland – och kanske är det sant – att ingen i Göteborgs historia har haft fler förtroendeuppdrag.
Ändå är det naturligtvis inte för sitt arbete i drätselkammaren, pensionskassor eller koloniträdgårdsrörelsen som Herman Lindholm har lämnat störst avtryck i Göteborgs historia. Hans bestående insats är Liseberg.
Barn leker på Södra Lidens kullersten den 24 september 1920. Möjligen klappas en katt – en svans anas. Det hände att romantiskt lagda stadsflanörer på 1920-talet prisade dessa kvarter på Otterhällan för dess sydländska charm. Liknelsen var oavsiktligt träffande, för Otterhällan var i början av 1900-talet fattigkvarter som i smuts och elände mycket väl kunde jämföras med slummen i europeiska storstäder. För 2000-talets göteborgare är det inte lätt att orientera sig i de gamla bilderna. Södra Liden är utplånad. 1960-talets rivningsvåg förintade de gamla byggnaderna och ersatte dem med en märkligt själlös och avvisande arkitektur. Numera går ingen göteborgare uppför backarna till Otterhällan utan att ha ett ärende.
Det är den 23 juni 1934 och en lastbil från företaget ”Göteborgs-IS AB” står påpassligt på plats för att bistå resenärer att kyla dryckerna. Båtarna från Träpiren är fortfarande det gängse färdmedlet för att ta sig ut i skärgården från Göteborg. Så länge vattenvägarna dominerar ligger orter som Mollösund och Marstrand ganska centralt. Det var först med biltrafikens slutliga genombrott – bland annat genom stora vägbyggen på 1940-talet – som dessa gamla centralt belägna orter slungades ut i periferin. Och då försvann även skärgårdsbåtarna -.men det är en annan historia. Vid midsommar 1935 råder ännu trängseln med picknickkorgar och isad pilsner. Det var en ovanligt varm midsommarhelg. Svenska Dagbladet sammanfattade, måhända en smula överdrivet, det riksomfattande intrycket den 25 juni 1935:
”Inte på femton år ha vi haft en så varm och vacker midsommarhelg som i år. Med alla sannolikhet ha vi ej haft det tidigare heller.”
Denna februaridag år 1950 snöar det över några backar Apotekarnes läsk vid Stenpiren. Det finns fortfarande bruk för ett ånglok. En lastbil från skrotfirman Wockatz – hemmahörande på Marieholmsgatan – står parkerad på sniskan.
Ett svårtolkat ögonblick vid Kungsportsplatsen. En regnrock full av textade budskap om rock’n roll, en fascinerad flicka i sydväst och en man som har köpt campingutrustning av fabrikatet Stiga. Känner de varandra? Innebär de opraktiska sandalerna att de har överraskats av regnet? Ingenting ter sig riktigt säkert i denna bild. Inte ens årtalet är glasklart, arkivnoteringen anger ”troligen 1957.”
Fotografiet från den 17 juni 1938 ser – med kronprinsparet och landshövding Jacobsson på väg till Ameriakajen – ser idylliskt ut, men bakom kulisserna måste dramatiken ha varit stor. Ett oväntat dödsfall hade inträffat Detta nämns bara antydningsvis i Dagens Nyheter detaljerade reportage som varken missar det kungliga exratåget ankomst till Olskrokens station eller det kungliga studiebesöket på Sjöfartsmuseet. Texten fångar rentav fotografiögonblicket:
”När visiten var gjort gingo de kungliga, alltjämt under folkets hyllning, nedför trappan mot betongskjulets södra sida, där Livregementets till häst musikkår stod uppställd och spelade en marsch. Eftersom ordföranden i Svenska Amerikalinjens styrelse, direktör August Åkeeson, under dagen avlidit, förenklades programmet något. Blommor överlämnades, rederiets styrelse och de ledande männen i Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet samt inom Vasaorden hälsade och uppvaktade.”
Tidernas Göteborg
Detta reportage görs inom för ramen för forskningsprojektet "Tidernas Göteborg" – ett samarbete mellan Göteborgs stadsmuseum, Hasselbladstiftelsen, Göteborgs universitet, Kamerareportage, Göteborg & Co och Bokförlaget Max Ström. Målet för projektet är att skildra Göteborgs historia i bilder. Forskningen bedrivs i svenska och utländska arkiv inom ramen för samverkansresursen GPS400 (Göteborgskulturer på stan 1621–2021). Göteborgs-Posten är extern partner.
Har du bilder som du vill ska ingå i Göteborgs framtida kulturarv?
Mejla i så fall vg@gp.se. Observera att det kan dröja flera veckor innan du får svar. Göteborgianaredaktionen får mycket stora mängder post.
Resultatet presenteras fortlöpande i GP och i forskningspublikationer fram till Göteborgs 400-årsjubileum år 2021.
