Vogue Portugal hade tema “galenskap” i sitt sommarnummer. Omslaget föreställde en naken kvinna i ett badkar, omgiven av två sjuksköterskor i gammaldags uniformer som hällde vatten på kvinnans huvud. Efter klagomål om att bilden förmedlade en förlegad syn på psykisk ohälsa drogs utgåvan tillbaka.
Vi har alltid fascinerats av galenskap. Tillståndet porträtterades på film nästan omedelbart vid kamerans utveckling. Senare förhöjde närbilder, liknelser och berättarröst den kittlande upplevelsen av att krypa in under huden på en galning. Som i Alfred Hitchcocks ”Psycho” (1960), där Norman Bates både talar rätt in i kameran – och in i publiken.
Vi har alltid fascinerats av galenskap.
Definitionen av galenskap har ändrats under åren, i dag används ordet knappt. Under 1500-talet länkades det till melankoli som i sin tur kopplades samman med gudomligt konstnärskap– dock bara hos män eftersom tiden inte tillät kvinnliga konstnärer. Galenskap var snarare positivt än negativt, det visade att man stod i kontakt med högre makter och krafter.
Under 1700-talet innefattade diagnosen lite vad som helst, som prostitution, depression och allmän konstighet. Inte sällan sågs det som guds straff för ett omoraliskt leverne. Patienterna – både kvinnor och män - låstes in, behandlingarna var grymma och utan större hopp om bot. På Londons ökända mentalsjukhus Bedlam kunde besökare mot entréavgift titta på de som satt inburade i cellerna – vilket pågick ända till 1770. Ironiskt nog behandlades patienterna ännu sämre efter det utan allmänhetens nyfikna närvaro.
LÄS MER:Recension: ”Ratched” – Netflix
Genom psykoanalysens inträde under det sena 1800-talet fick ”galningen” en större roll i kulturen, då gärna i form av en kvinna. För som psykisk sjukdom betraktat har galenskapen alltid definierats av män, som läkare och sedermera psykiatriker. Initialt applicerades den ofta på kvinnor. Under det viktorianska England låstes långt mer än dubbelt så många kvinnor som män in på mentalsjukhusen. Kvinnligheten i sig ansågs göra dem sårbara och mer benägna att bli psykisk sjuka.
Freud ansåg till exempel att hysteri var en typ av galenskap som bara kvinnor kunde drabbas av. Den bilden lever ännu men under den senaste tiden har en ny bild tagit större plats: den galne mannen.
Filmen ”Joker” (2019) orsakade moralpanik redan innan den gick upp på bio – man befarade av Joaquin Phoenix porträtt av den mentalt störda Arthur Fleck skulle både väcka sympatier och inspirera till våldsdåd i hans anda. Phoenix belönades med en Oscar. I ”The Lighthouse” (2019) spelar Robert Pattinson och Willem Dafoe fyrvaktare som driver varandra till vansinne – våld, hallucinationer, översexualitet – i isoleringen på en vindpinad ö.
En överblick bland streamingstjänsternas dokumentärer ger också galenskapsvittring. ”Jim & Andy: The Great Beyond” (Netflix) handlar om hur rolltolkningen av komikern Andy Kaufman påverkade skådespelaren Jim Carreys egen mentala hälsa. ”Tiger King”, om en djurparksägare med maniska drag, (Netflix) blev omåttligt populär då den kom i våras.
Endast makten kan peka ut den galne.
Den enorma uppsjö av true crime-dokumentärer om mord och mördare kan också ses som svar på en växande efterfrågan på galenskap.
I boken ”Vansinnets historia under den klassiska epoken” argumenterar filosofen Michel Foucault för att definitionen av galenskap alltid går hand i hand med makt. Endast makten kan peka ut den galne. I en tid då religionen och prästerskapet hade störst makt och inflytande var det också de som definierade vem som behövde låsas in. I en tid då vetenskapsmannen var den högst aktade var det han som pekade ut dåren.
LÄS MER:"Tiger king"-zoo stängs för allmänheten
I dag skulle man knappast komma undan med att påstå att ”hysteri” och ”galenskap” är två typiskt kvinnliga egenskaper, som man ansåg för tvåhundra år sedan. Men tänk på de egenskaper som kan sägas höra till den klassiska bilden av manligheten – våldskapital och okontrollerad sexlust. Det är två drag som inte är särskilt populära i dag, snarare klassas de under ”toxic masculinity”, den förgörande maskuliniteten.
Vad säger oss då detta fokus den manliga galenskapen i vår tids populärkultur? Håller dessa ”manliga egenskaper” på att börja anses lika osunda i dag som den kvinnliga frigiditeten och sexualiteten gjorde på 1800-talet? Börjar dessa två drag kännas så främmande i samtiden att de blir symptom på galenskap?
Vad säger oss då detta fokus den manliga galenskapen i vår tids populärkultur?
Definitionen av galenskap har alltid förändrats tillsammans med kulturen. Om man ska våga sig på att applicera en foucaultsk modell på vår populärkultur i dag så skulle detta betyda att mannen håller på att förlora makten.
Det som förut gav honom en roll överordnad kvinnan i all sin svaghet och hysteri är i dag samma sak som definierar honom som galen.
Läs fler texter av Caroline Hainer:
LÄS MER:Recension: ”Ratched” – Netflix
LÄS MER:Paris Hilton och värdet av äkthet
LÄS MER:Recension: ”Snyggingar” i regi av Maïmouna Doucouré
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
