Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Richard Gere och Julia Roberts i filmen "Pretty Woman" från 1990. Bild: NTB scanpix

America Vera-Zavala: Den manliga blicken är inte bara Paolo Robertos

När alla tävlar om att ta förfärat avstånd från Paolo Roberto kan det vara värt att minnas att den västerländska kulturen har en lång vana av att skildra prostituerade.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

LÄS MER: Europa står inför samma dilemma som kung Pelasgos

LÄS MER: Tycker Löfven fortfarande att det är svenskt att ta i hand?

2004 publicerar Gabriel Garcia Marquez en roman med namnet ”Memorias de mis putas tristes” som på svenska i min översättning blir Minnen av mina sorgsna horor. En 90-årig man med endast döden som framtidsutsikt köper sig en oskuld, han journalist, hon en enkel fattig flicka, men istället får han uppleva riktig kärlek för första gången i livet. Ungefär så lydde säljtexten till den bok jag inte bara aldrig läste utan helt sonika valde att glömma bort. Han är ju trots allt en mästare, skaparen av "Hundra år av ensamhet (nyligen utkommen i nyöversättning av Lina Wolff) så jag löste mitt politiska problem om romantiska historier med äldre män som köper unga kvinnor med att förtränga att det fanns.

Boktiteln ploppade upp i mitt minne först när jag läste att träningsgurun och tv-kocken Paolo Roberto åkt fast i en polisrazzia mot en bordell. Utan någon som helst litterär finess eller magisk realism lade han sen på natten till fredagen upp en bild med en text om hur han under natten förstört sitt liv. Kort därefter åkte han som den gamla katolik han är och biktade sig i TV4 och lade nästa dag upp en bild i träningskläder med tummen upp där han berättade att han nu ska börja kämpa sig upp från botten.

Men nu när alla tävlar om att förfärat ta avstånd från Paolo Roberto kan det ju vara värt att påminna om alla horor - såväl sorgsna som lyckliga - som återfinns beskrivna mitt i den västerländska kulturen. Vi finner dem hos Gustave Flaubert, hos Robert Musil. Hos Bertolt Brecht är de revolutionära. I "Tolvskillingsoperan" (1928) sjunger krog-Jenny på en bordell. I den emblematiska "Aldrig på en söndag" (1960) står Melina Mercuri och sjunger och blir ansiktet inte bara för en lycklig men också oerhört vacker hora. Succéfilmen "Pretty Woman" (1990) uppstår inte i ett kulturellt vakuum. Julia Roberts blir dess ansikte.

Paolo Roberto-bojkott räcker inte

Det är inte lätt att ge en prostituerad ett verkligt ansikte. En av de som försökte var Henri de Toulouse-Lautrec, en stor konstnär men en liten invalidiserad man som levde och porträtterade livet kring Moulin Rouge i sekelskiftets Paris. En av mina favoriter är Salon Rue des Moulins (1894) som porträtterar en grupp kvinnor i en salong med röda plyschsoffor. En kvinna ser uttråkad ut, en annan trött, en tredje med rumpan bar kanske blir undersökt, en fjärde ser väldigt stel och nervös ut. Kanske är det hennes första gång då hon ska bli våldtagen mot betalning.

Ungefär vid samma tid målas de tavlor som kommer etablera bilden av ett harem som Orientens bordell. Denna plats dit bara kvinnor har tillträde förutom när vissa män leds in för att förlusta sig och sedan försvinna. Ett kort kravlöst möte bakom slöjan. Bilder som än idag formar västerländska begär. I GP:s gräv om prostitution i staden Göteborg berättar Elena om hur hon som tonåring blir uthängd på internet, det leder till att hon stämplas som hora, så småningom börjar hon sälja sex.

Det här började och slutade inte med en post på Instagram. Och det kanske inte räcker med att sluta sälja eller köpa Paolo Robertos pasta. Den manliga blicken måste uppdateras.