Jag har alltid varit rädd för musikmänniskor. Studiogubbar som synar en i sömmarna och beter sig som att de ser allt för att de sett allt skrämmer mig, gitarrkillar som tävlar i lägst jeanstummått och högst smärta får mig att vika bort blicken. Men allra mest obekväm blir jag av musiktjejerna. Jag blir stel brevid dem, plötsligt en liten tant. De kan sova var som helst och sminka sig i en backspegel, signalerar de. Mina måltidsrutiner och att göra-listor känns som en löjlig borgerlig pose när de gungar otvunget och slänger med håret bredvid. Jag tänker att jag ser ut som Muminmamman som håller hårt i min handväska så fort det mörknar. De är avslappnade, äkta, jag är något annat.
Rockstjärnemyten handlar om frihet, om att kunna röra sig fritt i världen, göra precis vad man vill utan skam. I den nya podden Hundåren av Tomas Andersson Wij (och med Fredrik af Trampe i kulisserna) berättar artister om den motsatta sidan av artistlivet, när ingenting var som de ville. Det handlar om att bli refuserad, gå back på gig och själv bära stolar till en publik som inte kommer.
Men för Nina Persson var den jobbiga tiden inte något som skedde i början av karriären, hon gick inte runt länge och väntade på något genombrott. Det gick snabbt för sångerskan i The Cardigans, en av Sveriges genom tiderna största kulturexporter. De sålde miljontals skivor före hon fyllt 30, alla var som galna i tjejer med elgitarr, berättar hon i podden. Såklart, hon var ju rå, inte tillgjord och jobbig som andra tjejer.
Nina Perssons hundår verkar snarare ha varit under hennes karriärs höjdpunkt. Hon var ensam, mådde inte bra. “Visste du att du hade rykte om att vara branschens otrevligaste?” frågar Tomas Andersson Wij. “Jag behövde vara det för att skydda mig”, säger hon, “jag var ju tjejen.”
Jag blir lugn av att höra Nina Persson. Hon låter trygg när hon pratar om sitt val, även om det i princip innebar slutet för hennes artistkarriär.
Det fanns andra kvinnor i branschen såklart, men “det var inget systerskap direkt”, skrattar Nina Persson. Cardigans-omslaget där Nina ler och har på sig gulliga kläder var förstås ironiskt, “alla var så coola på den tiden”. Hon berättar att de hade noll tolerans för tjejighet, kvinnliga artister som “sjöng om sina känslor” pratades ner. Allt som de sköna och avslappnade rocktjejerna gjorde hade mycket strikta regler.
När killarna i The Cardigans började bli pappor kunde de ta ledigt ett tag och sen komma tillbaka, det var inga problem. När Nina Persson däremot ville bilda familj fick de pausa helt, allt arbete avbröts och det blev tyst mellan bandmedlemmarna. Rockstjärnan ska göra precis vad den vill, förutom att bli vuxen, bli mamma. Det må vara förbjudet att sparka någon för att hon blir gravid, men det går inte att lagstifta mot att mammarollen skiljer sig från en sexig scenpersonlighet.
Jag blir lugn av att höra Nina Persson. Hon låter trygg när hon pratar om sitt val, även om det i princip innebar slutet för hennes artistkarriär. Hon genomgick IVF-behandling och en fruktansvärd graviditet, och flyttade sedan tillbaka från Harlem till Malmö med sin familj. Det är en ärlig och sedelärande berättelse om hur det är och hur det måste vara. Rockmyterna som marknadsförde sig med äkthet var kanske äkta för killarna, för kvinnorna var det alltid någon annans fantasi.
Läs mer av Anna Björklund:
LÄS MER:Metoo-revolutionen kom av sig – men bilan föll
LÄS MER:Därför hänger klanernas våld ihop med bankernas pengatvätt
LÄS MER:Politikerna hänger inte med i den svenska drogkulturen
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
