Ett malmtåg klyver bilden – ett svart streck som tuffar på i flera minuter genom det bländvita bergslandskapet. Det är inget fel på den vackra öppningsscenen till dokumentärfilmen ”Kiruna – A brand new world”. Faktiskt inte på filmen alls: med avstamp i Kirunas stadsflytt skildras gruvan, samerna, invandrarna och andra svenskar i staden på ett tänkvärt okommenterat vis.
Men sträck dig för den saken skull inte efter fjärrkontrollen och leta efter ”Kiruna” på SVT Play eller bläddra i katalogen för årets filmfestival i Göteborg. För filmen må ha ett mycket svenskt ämne, vara gjord av en svensk-tjeckisk regissör utbildad på legendariska filmskolan FAMU i Prag. Men det svenska intresset för ”Kiruna” hos finansiärer, distributörer och festivaler är obefintligt.
LÄS MER:Årets filmfestivalprogram är här
Min häpnad över detta delas av Visions du Réel, en av världens främsta dokumentärfestivaler som tidigare i år placerade regissören Greta Stocklassas tjeckiskproducerade film inom tävlan. Dito Tjeckiens främsta veckotidning Respekt, som valde bort vinnaren från den inhemska dokumentärfestivalen i Jihlava för att skriva en hyllande helsida till ”Kiruna”.
Men betyder detta att en dokumentärfilm med filosofiska frågor om Kiruna och dagens Sverige är ointressant här?
Inte så konstigt. Internationellt är stadsflytten något som fascinerar enormt. Och som bekant är även Sverige ofta i strålkastarljuset. Men betyder detta att en dokumentärfilm med filosofiska frågor om Kiruna och dagens Sverige är ointressant här?
”Kiruna – A brand new world” är en ögonöppnare. Som när kameran följer ett organiserat kafésamtal där invånare lyfter existentiella tankar. Det som behandlas som ännu ett stycke ingenjörskonst – hus som i mäktiga scener flyttas på enorma flak – innebär att man lämnar platser där människor har sina minnen förankrade. Underförstått finns här även en koppling mellan ingenjörskonsten i att flytta en stad och de många nya medborgare in spe vi möter i spänd väntan på uppehållstillstånd.
LÄS MER:Föreställ er det som kommer bli bättre med SD-märkt kulturpolitik
Filmens observerande stil – ibland till sköna orgeltoner, alltid i genomtänkt snygga utsnitt – känns igen från legendaren Frederick Wiseman som i decennier har skildrat institutioner genom kameran.
Jag tillbringade många år i programgruppen för Göteborgs filmfestival med fokus på dokumentärfilm – mot den bakgrunden förstår jag ännu mindre av detta. Filmen är grym, ämnet aktuellt. När Stockholms och Göteborgs filmfestivaler nu dessutom tävlar i att sätta könet först i urvalet, kan man påpeka att regissören uppfyller deras kvoter.
Ett svar har att göra med en märklig svensk chauvinism. Vi låtsas att det inte finns någon nationalism, ändå är blicken på ”det svenska” och ”svensk film” i en global tid begränsad.
Ett svar har att göra med en märklig svensk chauvinism. Vi låtsas om att det inte finns någon nationalism, ändå är blicken på ”det svenska” och ”svensk film” i en global tid begränsad. För det konstigaste med denna enögdhet är detta: Fjolårets intressantaste svenska spelfilm var den georgiska ”And then we danced”. Förra decenniets bästa film, av svensk regissör utbildad på polsk filmskola, var ”Efterskalv”. Då har jag inte nämnt alla svenskar som gör film med Danmark som bas – filmer som likt ”Holiday”, ”Den skyldige” eller ”Charmören” är bättre än allt som spelas in här hemma. I och med filmfestivalens nordiska fokus brukar de ändå hamna i Göteborg.
Det finns slutsatser att dra av detta, inte minst för svensk filmvärld. Som att ”nationell” numera är ett extremt flytande begrepp. Och att omhuldade värdegrundsfloskler som ”mångfald” är något man kommer åt med annat än ytlig kvotering.
