Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En rekonstruktion av Antikytheramekanismen, utställd i Aten.  Bild: THANASSIS STAVRAKIS
En rekonstruktion av Antikytheramekanismen, utställd i Aten. Bild: THANASSIS STAVRAKIS

Julia Ravanis: Den antika mackapären visar tiden på ett nytt sätt

Nu vet vi vad Antikytheramekanismen hade för funktion. Och de gamla grekernas sätt att använda den lever fortfarande kvar - i vår tid.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För 120 år sedan hittade ett dykarteam som letade efter tvättsvampar utanför den grekiska ön Antikythera ett skeppsvrak som härstammade från ca 70 år f Kr. Bland sjögräsbeväxta urnor och sönderslagna bronsstatyetter hittades ett märkligt föremål, också det i bitar. Spår efter kugghjul och urtavlor syntes, men vad var föremålet till för och hur hade det fungerat? Ingen visste.

Allt som gick att säga var att det var en mekanisk anordning, en maskin, en mackapär. Den över 2000 år gamla lådan full av kugghjul fick ett namn som antyder denna förvirring: Antikytheramekanismen. Först i mars i år publicerades en artikel i Nature som till slut slog fast hur mekaniken i lådan fungerade och vad den visade, efter över ett sekel av historisk forskning, arkeologisk analys och flertalet rekonstruktionsförsök.

Antikytheramekanismen har kallats urverk och modell av universum och världens första dator, men egentligen är det en kalender, med himlakropparnas tideräkning på den ena sidan och människornas på den andra.

För planeterna är tid inget annat än rörelse – på Antikytheramekanismens framsida visades de inbördes positionerna för solen, månen och de fem planeter som var kända under antiken. Konstruktionen bygger både på snillrika teoretiska modeller som förutsåg himlakropparnas rörelser med stor noggrannhet och en oerhörd praktisk kunskap om hur kugghjulen skulle utformas för att visualisera himlavalvet.

För människorna är tid förändring och upprepning – visarna på Antikytheramekanismens baksida indikerade viktiga övergångar och cykler: solförmörkelser, månfaser och återkommande tävlingar som Olympiaden, föregångaren till våra Olympiska spel. När solens position ställdes in snurrade planeterna på lådans framsida till sina platser på natthimlen, medan baksidan visade framtiden: när nästa fullmåne skulle frammana förbjudna nattliga möten eller när kommande sportevenemang skulle förena sina åskådare i hopp och frustration.

Jag tittade på lämningarna efter Antikytheramekanismen på Nationalmuseum i Aten för ett par år sedan, och slogs av hur den på ett så självklart sätt kombinerade människans värld med planeternas. Nu avfärdas en sådan sammanblandning ofta som pseudovetenskapligt trams.

Känslan när pandemin nu ser ut att lida mot sitt slut och OS äntligen går av stapeln är en uråldrig tillfredsställelse.

Under antiken var astrologi och astronomi ett och samma ämne: planeternas rörelser räknades fram i syfte att utröna människornas öden. Astronomiska händelser fick ofta helt avgörande konsekvenser – enligt en babylonisk profetia förutspåddes till exempel kungens död vid en solförmörkelse, vilket sägs ha resulterat i att kungen tillfälligt abdikerade vid varje solförmörkelse och en utvald fattig pojke kröntes till kung för en dag och sedan halshöggs.

Idag går solförmörkelserna mer obemärkta förbi. Men vi ordnar fortfarande tillvaron efter astronomiska cykler: månens faser som markerar månadernas övergångar; jordens resa runt solen som styr skördarna, semestrarna och människornas humör; skottårets uppdykande som sammanfaller med den nutida versionen av antikens Olympiad.

Skottåret och pandemiåret 2020 frångick dessa cykler. OS blev uppskjutet, sommaren var ingen riktig sommar, tiden hakade upp sig, som om kugghjulen kärvade. Känslan när pandemin nu ser ut att lida mot sitt slut och OS äntligen går av stapeln är en uråldrig tillfredsställelse – lik den som infinner sig när en avancerad kugghjulskonstruktion som för länge sedan stannat börjar snurra igen.

Även om jag är helt ointresserad av sport släpper också jag allt håller på med, inklusive den här krönikan, för att titta när Armand Duplantis hoppar sitt sista hopp.

Läs mer av Julia Ravanis:

LÄS MER: Också fysiker är fixerade vid skönhetsideal

LÄS MER: Därför väger ett kilo just ett kilo

LÄS MER: Människan är inte gjord för att vara i rymden

Missa inget från GP Kultur!

Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.