Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Den amerikanska mardrömmen

Drygt två miljoner amerikaner sitter i fängelse just nu. I Europa höjs fler röster för massinlåsning. Mattias Hagberg åkte till USA för att undersöka en kriminalpolitik som allt färre tror på.

Det blåser i Tehachapi. En kall och hård vind från Mojaveöknen som drar upp sand och grus i luften. Här uppe i bergen, i utkanten av öknen, är det kallt.

Tehachapi är en liten stad, tre timmars bilresa från Los Angeles. En gång var området känt för sina äppleodlingar och sina cementfabriker. Men det var innan de stora strukturomvandlingarna i ekonomin. I dag är delstatsfängelset California Correctional Institution den största arbetsgivaren. Men invånarna i stan klagar inte, snarare tvärtom, fängelset är en stor och bra arbetsgivare. Jobben är trygga och förhållandevis välbetalda och det finns ingen risk att de försvinner till utlandet.

Efter flera veckors påstötningar har jag fått tillstånd att besöka fängelset. Förhållningsorderna är stränga. Jag får inte ha några blå eller orange kläder, då kan jag förväxlas med fångarna om det skulle bli upplopp. Jag får inte ha med mig något annat än penna, papper och legitimation. Ingen mobiltelefon, ingen plånbok, inga nycklar, inga pengar.

Under inpasseringen på fängelseområdet får jag en kort lektion i vad som gäller. Jag är på området på egen risk. Ifall jag blir tagen som gisslan gäller inga försäkringar. Om det blir upplopp skall jag bara hålla mig passiv.

- I förra veckan hade vi två mordförsök inne på området, säger min guide, Michael Coghlan, fängelsets egen informationschef, med ansvar för alla kontakter utanför anstalten.

Jag får nästan en känsla av att han försöker skrämma mig; amerikanska rättsvårdande myndigheter har en lång tradition av att demonisera brottslingar.

California Correctional Institution är utspritt över ett stort område i ödemarken strax väster om Tehachapi. Institutionen är uppbyggd som flera separata fängelser inom ett och samma inhägnade område. Här trängs sextusen fångar, lika många som i hela den svenska kriminalvården, på ett anstaltsområde byggt för tretusen.

- Du var intresserad av överbeläggning, säger Michael Coghlan, efter att vi tagit oss in på gården till en av de mer välbevakade avdelningarna, och så öppnar han en tung metalldörr i en av de väldiga, fönsterlösa betongbyggnaderna och föser in mig i en före detta gymnastiksal.

Det tar någon sekund innan ögonen vant sig vid dunklet.

Salen, stor som en vanlig gymnastiksal i en svensk skola, är fylld med våningssängar och män i medelåldern. Männen hänger i klasar och samtalar tyst eller också ligger de på sina sängar. Alla har blå eller orange kläder. Majoriteten bär karaktäristiska gängtatueringar. Några har bar överkropp. De flesta är afro- eller latinamerikaner. Bara några få är vita.

Trots att salen är överfull - här bor närmare två hundra fångar får jag veta - är det förvånansvärt tyst.

Långsamt börjar de intagna samlas runt oss. Ingen säger ett ljud. Jag anar en tyst överenskommelse. Kontakten mellan personal och intagna är bruten sedan länge.

Jag försöker prata om överbeläggningen med de intagna. Men jag möts av tystnad. De interna normerna är hårda, särskilt för de fångar som tillhör något av Kaliforniens ökända fängelsegäng - och det gör de flesta. Den som pratar med en journalist kan råka illa ut.

Med hjälp av vakterna hittar jag till slut en fånge som vill tala. Art Nolasco är i femtioårsåldern och sitter inne för bedrägeri och narkotikabrott. Han säger att överbeläggningen tär på psyket; att det är påfrestande att tvingas leva så nära så många andra, okända människor.

- Ibland känner man sig som en handgranat som är på väg att brisera. Man bär på så mycket aggressioner. Men det gäller att svälja sin aggressivitet. Annars blir det bråk. På sätt och viss blir man mer tolerant här inne.

De flesta som avtjänar sitt straff i gymnastiksalen är missbrukare och de sitter inne för drogrelaterade brott.

Den massiva överbeläggningen på Californian Correctional Institution är inget undantag. Fängelserna i Kalifornien är fyllda till bristningsgränsen. För tillfället trängs 117 000 personer i Kaliforniens fängelser. Överbeläggningen är så akut att politikerna i staten beslutat att bygga ut fängelsesystemet kraftigt och dessutom ta hjälp av privata fängelser i andra delstater.

Tillsammans med stater som Texas och Arizona har Kalifornien gått i täten för den utveckling som gjort USA till världens ledande fängelsenation. I slutet av förra året satt drygt två miljoner amerikaner inspärrade i fängelser och häkten. Det är fler än i något annat land, såväl i relativa som i absoluta tal.

Tillväxten har varit explosionsartad. På lite drygt trettio år har antalet fångar nästan tiodubblats.

Så vad har hänt? Varför denna omfattande inlåsning av den egna befolkningen?

Den vanligaste förklaringen är att USA har upplevt ett växande problem med brottslighet, särskilt våldsbrottslighet.

Men tittar man närmare på statistiken så ser man att våldsbrottsligheten bara till mycket liten del kan förklara den exceptionella ökningen av antalet fångar. Visst har vissa brott ökat i omfattning, särskilt det dödliga våldet, men inte alls i den omfattning som man kan tro om man tittar på antalet intagna. Det är inte våldsbrottslingar och mördare som fyller de amerikanska fängelserna. Snarare är det missbrukare och småtjuvar.

Fängelseexpansionen beror i stället på allt hårdare straff. Särskilt straff som riktas mot just missbrukare och småtjuvar. Det mest slående exemplet är den kaliforniska uppfinningen "three strikes and you're out", som snabbt spred sig till andra stater under 1990-talet.

Den första förändringen i den amerikanska kriminalpolitiken kom på 1970-talet. Då övergavs tanken på rehabilitering och återanpassning till förmån för en mer moralisk syn på straff. Den nygamla tanken var att straffet skulle stå i proportion till brottet. Soning var ledordet. Sakta men säkert skärptes straffen och antalet fångar ökade. Med Richard Nixon och Ronald Reagan och det neokonservativa genombrottet i amerikansk politik kom denna syn på brott och straff att bli den helt dominerande. Kriget mot fattigdomen, som dominerat den amerikanska politiken under 1930-, 40- och 50-talen, byttes mot kriget mot brottsligheten. Efterhand kom även de liberala krafterna i USA att haka på. Ingen ville framstå som "soft on crime".

Men det riktigt stora skiftet i synen på brottslighet kom under 1990-talet. Då började flera delstater låsa in folk i stor skala, framför allt fattiga från nedgångna områden med stor andel svart och latinamerikansk befolkning. Den ledande principen var inte längre moralisk, att brottet skulle sonas, i stället kom samhällsskydd i fokus. Den förment laglydiga befolkningen, det vill säga den vita medelklassen, skulle skyddas mot samhällets rovdjur, det vill säga unga svarta och latinamerikanska män.

Det är lätt att se de rasistiska inslagen i den amerikanska kriminalpolitiken. Siffrorna talar sitt tydliga språk. I dag kan till exempel en tredjedel av Amerikas unga svarta män räkna med att tillbringa en del av sitt liv i fängelse.

De flesta som studerat den amerikanska kriminalpolitikens utveckling brukar påpeka att den neokonservativa fokuseringen på brottslighet, framför allt på brottslighet som kan kopplas till den svarta delen av befolkningen, kom som en reaktion på medborgarrättsrörelsens framgångar under efterkrigstidens första decennier. De konservativa krafterna i USA såg ett behov av att kontrollera den svarta delen av befolkningen med rättsväsendets hjälp.

Som utomstående är det enkelt att kritisera den amerikanska utvecklingen. Det finns så många obehagliga inslag: skoningslösheten, rasismen, kommersialiseringen. När jag kör tillbaka mot Los Angeles tänker jag på alla som profiterar på systemet; små städer som Tehachapi som ser fängelserna som en välsignelse; privata firmor som tjänar stora pengar på att driva anstalter eller på att utnyttja fångar som arbetskraft; politiker som lockar väljare med löften om hårda tag mot brottsligheten; och media som gärna spär på skräcken för framför allt unga, färgade män, eftersom det lockar läsare, lyssnare och tittare.

Till allt detta kan man lägga ett obehagligt faktum. Ingen är säker på att fängelserna fungerar. Ingen vet om den omfattande inlåsningen har någon inverkan på brottsligheten.

Innan jag lämnar California Correctional Institution träffar jag fängelsets chef, Fernando Gonzales. Jag frågar honom om den amerikanska fängelsepolitiken har varit framgångsrik. Han tvekar. Han säger att det är för tidigt att veta. Att det återstår att se. Men, påpekar han, så som situationen ser ut i dag, med överbeläggning och bristande resurser, fungerar den inte. Fängelserna behöver pengar till utbildning och behandling av de intagna. Sen tillägger han att fängelser egentligen inte kan lösa de grundläggande problemen ute i samhället. Massinlåsning är inte svaret på alla de problem som städer som Los Angeles brottas med.

Samma åsikt möter jag två dagar senare på en konferens om gängbrottslighet på University of Southern California, i South Central, Los Angeles. I ett långt inlägg under konferensen säger Charles L Beck, en av de högsta cheferna på Los Angeles Police Department att det är dags att tänka om; att repression inte kan få sönderfallna stadsdelar som plågas av gängbrottslighet att börja leva och fungera.

Till denna kritik kan man lägga den allt fränare kritiken från amerikanska forskare och aktivister. De flesta bedömare är i dag överens om att fängelserna har blivit plantskolor för gängbildningar, att de eldar på motsättningarna mellan olika grupper i det amerikanska samhället och att de skapar ett permanent utanförskap.

Samtidigt som Kalifornien och många andra stater fortsätter att bygga nya fängelser anar man en ny ton i debatten. Insikten om att fängelser inte är lösningen har börjat sprida sig i det amerikanska samhället.

Kalifornien är ett av världens innovationscentra. Trender, attityder och idéer brukar sprida sig från storstäderna i Kalifornien till resten av världen med några års eller några decenniers fördröjning. När det gäller kriminalpolitik är detta tydligt. I Kalifornien har man under hela efterkrigstiden legat något eller några decennier före utvecklingen i Sverige och övriga Europa. I Kalifornien slog tankarna om vård i stället för straff igenom långt innan den diskussionen ens tog fart i Sverige. Den övergavs också betydligt tidigare.

I dag kan man se hur Europa börjar slå in på den amerikanska vägen med massinlåsning samtidigt som diskussionen om samhällsskydd fått ökad aktualitet. Framför allt är det invandrare som drabbas.

Utbyggnaden av fängelser pågår för fullt runt om i Europa. Bara i Sverige håller vi just nu på att bygga ut fängelsesystemet med 40 procent.

Den europeiska kriminalpolitiken står vid ett vägskäl. Vill vi slå in på den amerikanska vägen? På avstånd är det så lätt att se vart den leder.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.