Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/1

Anna Björklund: Dagens Jolene vill både ta din man – och ditt jobb

Dagens feminister är sin generations snyggaste samtidigt som plastikindustrin boomar utan att någon ifrågasätter den. Anna Björklund skriver om hur relationerna mellan kvinnor blivit en kapprustning där ett vackert utseende är en förutsättning för både kärlek och jobb.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Förr i tiden var feminister fula. Det sa man iallafall, som ett taskigt skämt eller som retoriskt grepp. För att de skulle vara svårare att ta på allvar kallade man dem ruggugglor, bittra, nuckor, och det fanns ett slags logik i det, för de som hade mest att vinna på solidaritet kvinnor emellan var ju de som inte var så poppis. De som inte gynnades på äktenskapsmarknaden och de som saknade bekräftelse och status i det rådande systemet var de som hade mest anledning att vilja ändra på det.

Men under mitt liv har feminister inte varit det minsta fula. Det fungerar inte ens att säga som en elakhet längre, kvinnokampen i vår tid har förts av sin generations tuffaste och snyggaste och de har inte undgått någon. De har tjänat pengar och tagit för sig och varit sötnosarna som alla vill ha.

Utan särskilt mycket debatt är det ett enormt antal kvinnor som riskerar sin hälsa och betalar stora summor för att se lite yngre, piggare eller mer feminina ut.

Samtidigt som feministen har varit en karaktär som ångat av framgång och välstånd och alla tävlat om att vara på tjejernas sida så har plastikindustrin boomat. Utan särskilt mycket debatt är det ett enormt antal kvinnor som riskerar sin hälsa och betalar stora summor för att se lite yngre, piggare eller mer feminina ut. Att lagstiftningen nyligen blev strängare mot den hittills nästan helt oreglerade fillersmarknaden har inte drivits på från feministiskt håll, tvärtom verkar de flesta lite sura över att de nödvändiga skärpningarna kan göra injektionerna dyrare.

LÄS MER: Därför köper vuxna kvinnor skönhetskalendrar

Journalisten Annie Reuterskiöld skrev en uppmärksammad artikel i SvD om sitt (trevliga) utseende och att hon förra året valde att sövas och skäras i ansiktet för att förbättra det ytterligare. Hon berättar stolt att hon blev smart före hon blev snygg och att hon inte vill avfärdas som en dum blondin. Som att det skulle hända – utseende och hjärna har knappast något motsatsförhållande längre, om det någonsin haft. Tvärtom är ett bra face nästan en förutsättning för att verka intressant på de andra sätten.

I ”Stolthet och fördom”, skriven 1813, är utseendet ett problem för den kompetenta och tålmodiga Charlotte. Trots sina kvaliteter riskerar hon att inte bli gift, och därmed inte få något riktigt, eget liv, för att hon till skillnad från sina vänner inte är söt nog. De fysiska fördelarna är lika ojämnt fördelade nu som de var då, men i dag finns inte ens någon tanke om den solidaritet Jane Austens kvinnor iallafall ibland visar varandra. I dag är relationen tjejer emellan snarare en kapprustning.

Reuterskiöld nämner även det vi alla vet i ryggmärgen, att utseende är en faktor även på arbetsmarknaden. När Dolly Parton skrev sången där hon ber den snygga Jolene att inte ta hennes man (bara för att hon kan) var det 1973. Vädjan om något slags lojalitet kvinnor emellan handlar då om sex och kärlek, men i dag hade bönen lika gärna kunnat vara: snälla, ta inte mitt jobb. Jolene hade dock inte lyssnat.

Jag har fyllt trettio och känner nästan ingen kvinna som inte fått något gjort. De berättar hur ont det gör att fettsuga sig, hur man bäst maskerar blåmärken efter sprutor och tipsar om doktorer som ”verkligen förstår kvinnlig skönhet”, att jag någon gång kommer behöva namnet på någon anses självklart och att tala högt om det är bara modigt. De enda som skakar på huvudet åt ingreppen verkar vara killar, vi kvinnor diskuterar mest resultaten.

För det hänsynslösa jag-maximerandet är inte ett problem för de moderna feministerna, tvärtom. Bredvid Ellen Key-parken i Stockholm och bara några meter från statyn över kvinnosakskvinnan från sekelskiftet ligger det nyöppnade “Estetiska Institutet”, ännu ett helt hus vigt åt att skära upp och bygga om tjejkroppar i självförverkligandets namn. Tur för Ellen Key att hon är gjuten i brons, hon har alldeles för tunna läppar.

Läs fler kulturkrönikor av Anna Björklund:

LÄS MER: Kulturetablissemanget hycklar om Lorentz

LÄS MER: Jag äcklas av alla perfekta bågar och tråkiga manus

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev

GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.