Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jörgen Alström, Jšrgen Alstršm

Därför pratar ingen om att åka buss på semestern

Europas tågnät är i spillror, men ändå drömmer ingen om en klimatsmart busstur genom Europa. Något måste göras, menar Björn Werner.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det finns ett mycket klimatsmart färdmedel som fallit helt i skugga under detta år då den högmedvetna medelklassen ådrog sig en nyvunnen rädsla för den närstående klimatundergången. Jag pratar om långfärdsbussen. Men frånvaron av bussen i samtalet understryker också att klimatdiskussionen är en exklusiv sådan: en för de välbeställda, som har råd och tid att resa för sitt höga nöjes skull – samtidigt som de i och med sitt resande helst också vill rädda världen. En upplyst klimatkämpe som trots all idealism önskar genomleva sin semester som en modern Anders Zorn, helt klädd i linne, rullandes genom ett pittoreskt landskap med en råbiff i knät och ett glas cava i handen. För som transportmedel betraktat finns idag väldigt få argument för att välja tåget.

Europas tågnät är så sönderhackat att det krävs allvarliga logistiska övningar och sju närliggande byten (enligt Deutsche Bahn, en av få sajter som alls kan räkna ut en resa) för att åka från Göteborg till Paris. Förutom att du måste planera resan själv blir den en 21-timmars-excercis som kan få den mest stresstålige att falla sönder i kallsvett vid minsta signalfel. Och det kommer som bekant bli signalfel.

Europas vägnät däremot, det sitter ihop. Autobahn ligger där, mitt i världsdelens hjärta, och pumpar genom sina artärer på en daglig basis ut busslaster av passagerare mot kontinentens alla delar. Därför är det hela också högt okomplicerat. Hoppa på i Göteborg, ett byte i Berlin, och du är framme i Paris på 29 timmar, eller Milano på 30, eller Kiev på 36. Det är bara ett klick bort.

Bussen, däremot, är för de som har behov av att färdas över kontinenten av andra skäl. För arbete. För studier. För att överleva.

Ändå har föga förvånande inga drömska kulturkrönikor om dygnslånga bussresor, monotont malandes över kontinentens jämngrå motorvägar, författats denna sommar. Inga influencers laddar upp rosaskimrande bilder från ett bensinosande nedre däck på färjan mot Puttgarten. Få kommer hem med reseberättelser om den bulgariska gästarbetaren på väg hem till Sofia som bjöd på rakia någonstans i höjd med Prag. Eller den där gången när de stannade bussen i Hyllie, och tvingade av inte mer än fem asylsökande.

Buss är, kort sagt, inget för fint folk. Det är ett färdmedel för de som inte är på en välförtjänt semester från ett välbetalt jobb, som har råd att betala 20.000 kronor för en resa med Dagens Nyheters klimattåg genom Europa. Eller ta flyget i smyg (utlandsflygen ökar ju som bekant alltjämt, all klimatångest till trots). Bussen, däremot, är för de som har behov av att färdas över kontinenten av andra skäl. För arbete. För studier. För att överleva.

Men med tanke på att det inte går över en natt att återställa Europas dåligt synkade tågnät till drägligt bruk är goda råd nu dyra. Om medelklassens klimatångest bara sträcker sig till ett byte i Hamburg måste mer göras för att höja standarden på bussresandet till dess att ett livsstilsmässigt tågresande är upprättat. Om VIP-bussar med drinkvagn, restaurangdel på nedervåningen och Instagramvänliga reserutter är det som krävs för att rädda jorden – må det då hända!