Ibland är det väldigt skönt när det inte blir någon debatt. Trots att någon lägger upp bollen helt perfekt framför målet är det ingen som springer på den. Oftast beror det på att ingen kan relatera. Visst är det viktigt att diskutera bristen på en psykologisk klangbotten inom den svenska leranimationsfilmen men de fyra personer det gäller kan ju kanske mejla varandra istället? Eller så handlar det om en alltför slapp och uppenbar provokation. Som nu senast när före detta filmskaparen och nuvarande dataspelsproducenten Josef Fares i en intervju i GP slängde ur sig att ”spel är mer utvecklande än en hjärndöd bok.”
Den lätte gick vi inte på. De flesta kunde se det uttalandet där för vad det var. En provokation mest avsett att bygga ett personligt kaxighets-varumärke. Man kan ana sig till att Josef Fares inte riktigt tror på det själv.
Men jag kan förstå själva grunden till den frustration som Josef Fares ger uttryck för.
Tevespel har varit en massmarknadsprodukt i över 40 år. En Atari 2600 var årets julklapp 1977. Det är väldigt längesedan. Idag sägs det att spelmarknaden är större än filmbranschen. ”Om spel vore en aktie skulle jag investera allt jag äger och har i den” som Josef Fares själv säger. Och ändå ses den över axeln. Trots att det i rimlighetens namn idag borde existera fler människor som under någon gång under sitt liv regelbundet spelat tevespel än som inte gjort det ses spel fortfarande som ett slags undantag. Lite sinnesslött tidsfördriv som blinkar och låter för de som blir imponerade av sådant.
Att välja mellan spel och litteratur är som att välja mellan skogspromenader och varm dryck.
Litteratur är något absolut. Den kan dödförklaras på hundra olika sätt utan att det spelar någon roll. Okunniga effektsökare gör försök med närmast komisk regelbundenhet. De kan hävda att boken är irrelevant. De kan peka på hur den tekniska utvecklingen springer ifrån själva formatet. De kan dra till med någon missförstådd försäljningssiffra. Litteraturen står pall i alla fall.
En poet kan sälja 180 ex av en diktsamling och ändå vara fullkomligt ohotad i sin sociala ställning samtidigt som en spelproducent kan avfärdas med ett himlande med ögonen. Alla siffror är på den senares sida. Men ändå.
Jag är serietecknare i botten. En gång i tiden sin tids tevespel när det gällde ekonomiskt värde och status. Alltså en enorm marknad vars innehåll ansågs som något katten släpat in. Möjligtvis lite finare än pornografi, men bara lite. Idag har min konstform sin lilla men ändå givna plats på kultursidor och i debattsoffor. Eftersom man idag kan se företeelsen serier lite grann i backspegeln så hade jag nog, om jag var tvungen att välja, hellre blivit läst än haft någon kulturell status. Josef Fares har redan vunnit och kan götta sig i det.
Men framförallt blev det ingen debatt eftersom det finns tillräckligt många av oss som både läser litteratur och spelar dataspel och som sålunda vet att det inte existerar något motsatsförhållande mellan de två medieformerna. Att välja mellan spel och litteratur är som att välja mellan skogspromenader och varm dryck. Varför i hela friden skulle man någonsin göra det?
Läs mer av Johan Wanloo:
LÄS MER:Subkulturerna är på väg att försvinna helt
LÄS MER:Är det satir när Centern skojar om att elda upp LO?
LÄS MER:De arga har bytt Västlänkskritik mot coronailska
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
