Bob Dylan, hela världens Björn Rosenström, fyllde 80 barre i veckan. Det har inte kunnat undgå någon vit man mellan 15 och konsult – och således inte heller den kvinnliga befolkningen.
Nu har Dylans födelsedag firats dygnet runt och alla mediehus mellan Kamratposten och LA Times har gjort sina egna hyllningar. Vad ger man någon som har allt? Ja, ännu mer såklart!
Och jag är inte bättre själv. Jag har Dylanbiografier som är längre än Bibeln och skrivna som avhandlingar som går igenom hela hans liv, månad för månad. Jag vet inte varför. Han sjunger som om Woody Guthrie skulle pysa ut ur en badboll, ser ut som en torktumlad örn i cowboyhatt, och han verkar inte direkt vara någon man tar med på fest. Det finns fästingbett som är trevligare.
LÄS MER:Självfallet är Bob Dylan tidernas allra bästa sångare
Jag tror att vi (män) inte kan sluta titta, lyssna och bry oss för att han hela tiden är på väg bort. Han flyr. Trots att han fått allt verkar han inte vilja ha det. Alla vi som varje år köper en eskapistisk semesterhatt och sedan utan framgång försöker jobba in den i vår vardag får inte nog av denna livsinställning.
Han är musikens Palmemord. Vi vet att vi hade blivit bättre människor om vi bara kunde ägna en timme någon gång åt att djupdyka ner i något av de andra tusentals mord eller band som finns. Kanske något med en kvinna? Men det går inte.
LÄS MER:Bob Dylans alla album – från magplask till mästerverk
Det hade varit som att bli hemlös igen efter att ha fått sin första egna lägenhet. Man vill bara tillbaka in i tryggheten, värmen. Och vad består den tryggheten i? Jo, att vi aldrig får veta! Vi kommer aldrig få veta vem som mördade Palme och vi kommer aldrig få veta hur Bob Dylans tankar går. Det är eviga mysterier. Som en favoritbok som aldrig tar slut. Och då har jag ändå alltså läst samtliga böcker om Dylan som inte är på hebreiska (då fick jag flyga in en tolk) så kan jag inte påstå att jag är mycket klokare. Vem är han? Vad vill han oss? Varför är han så grinig?
LÄS MER:Dylan överlevde medelåldern genom att turnera
Palmemordet har jag bara vågat doppa fötterna i för jag måste ju jobba också. Jag vet att om jag mer än gläntar på den dörren så kommer 20 år av mitt liv vara borta i en handvändning och jag kommer byta namn till Ove och åka runt nattetid och privatspana på olika märkliga adresser i Sollentuna. Jag kan inte göra så mot min familj!
Jag fick välja en grej och det blev, som för så många andra hattnära män, Dylan. Och det är inte svårt att förstå varför han passar oss så bra. Vi när alla en dröm om att få vara hur sura vi vill på jobbet utan att få sparken. Vi vill alla vara stora poeter. Vi kan inte sjunga och är ärligt talat rätt fula – men vill bli åtrådda ändå: Dylan was there first.
Läs Marcus Berggren:
LÄS MER:Om jag blev rik på comedy – hade jag skjutit en apa då?
LÄS MER:Det är alldeles för många kyrkor i Göteborg
LÄS MER:Vi från Kungälv hade aldrig en chans i Göteborg
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
