Bild på det nya coronaviruset SARS-CoV-2 i orange. Viruset, som också är känt under namnet 2019-nCoV, orsakar COVID-19.
Bild på det nya coronaviruset SARS-CoV-2 i orange. Viruset, som också är känt under namnet 2019-nCoV, orsakar COVID-19. Bild: NIAID-RML via AP

Coronaviruset sätter på oss osynliga fotbojor

Albert Camus roman "Pesten", om en stad som drabbas av böldpest och hamnar i karantän, har åter blivit en storsäljare. Även om det är överilat att se den som en spegel för coronaviruset, är det väsentligt att läsa hur de mänskliga relationerna förändras av skräck och fruktan, skriver Mikael van Reis.

ANNONS
|

Det gick snabbt. Till slut har alla medier tagits över av covid-19 – ett virus vid namn corona – och ett apokalyptiskt scenario målas upp och stegras i alla riktningar. Plötsligt blir klimatkrisen sekundär. Corona betyder krona, men också den ring som syns runt solen vid solförmörkelse.

Varför har jag fått den här torra hostan? Flåsar du inte efter lätt ansträngning i trappan? Är jag inte lite varm? Förkyld? Bäst att ta tempen. Var jag inte i en samlingslokal med en 150 andra förra helgen. Folk från hela världen.

Du börjar inventera var du har varit sista veckorna. Tänker på epidemier. Allt förstoras. Spanska sjukan som tog min mormors bror Julius 1919. Så lätt rädslan väcks. Så rumlar oron vid midnatt hos mig som hos andra. Asch, 36,5 grader säger termometern.

ANNONS

LÄS MER:Experter: Nära en pandemi – efter stora coronautbrottet i Italien

Jag sätter mig att läsa om Albert Camus "Pesten". Trettio år sedan sist, men just nu åter en storsäljare i Frankrike. Det är en existentialistisk roman från 1947. Närmast en allegori om Frankrike under den nazityska ockupationen, men förstås mer än en allegori, mycket mer än en berättelse dold i en annan.

I romanen drabbas kuststaden Oran i franska Algeriet av böldpest. Det börjar med att råttorna kommer fram och dör i ett framvällande äckel, sedan katterna, därefter människorna. Bernard Rieux är den modige läkaren vi får följa under denna "epidemi" som sprids osynligt från person till person.

Staden spärras av i en karantän. Alla söker förtvivlat en förklaring. Finns det ett räddande vaccin? Skräcken för det obekanta växer som en smitta i sig. Alla förbindelser bryts av, högst telegram kan skickas. Staden är som belägrad av denna isolering där dödstalen stiger. Begravningarna blir summariska, krematorierna förbränner de dödas kroppar. Här finns munskydden nämnda och desinfektionsåtgärder. Tält för de sjuka och sanitetsgrupper bildas. En sportstadion blir fylld av de smittade. Hela stadens näringsliv blir förryckt. Det går inte att fly. Livet är en sista fest.

Det är den som mobiliseras nu i en kombination av disciplinering och kontroll – och inte bara i de kinesiska diktaturen utan den exporteras vidare med viruset. Ansiktsmasker, handsprit, inställda möten, uppskjutna resor. Det blir en sorts osynliga fotbojor.

Man ser snart hur delar av ockupationserfarenheten återspeglas, men Camus är en alldeles för bra författare för att nöja sig med det enkla schemat. I "Pesten" ser vi en rad mänskliga dramer som speglar vad som sker när fruktan griper om kring sig – epidemin stegras, kulminerar i oberäknelighet och saktas av. Även när staden blir återställd och öppen igen i en "befrielse” är saknaden och förlusterna kvar som brustet liv och en påminnelse om att denna sjukdom kan komma åter.

ANNONS

Att läsa Camus böldpestroman som en avlägsen spegel för den nuvarande coronaepidemin är i sak tack och lov än så länge klumpigt och överilat. Mer väsentligt är hur Camus skildrar hur de mänskliga relationerna förändras av skräck och fruktan. Det är en frihetsfråga där den som överlevt ändå inte är fri att jubla i befrielsen.

Camus sjuttio år gamla roman visar hur bräckliga de mellanmänskliga förbindelserna är inför ett obekant men högst närvarande hot som stänger av och stänger in det civila livet. Det är vad vi just nu ser på olika håll i omvärlden.

LÄS MER:Arkitekturbiennalen i Venedig skjuts upp efter coronautbrottet

Kina som är hela världens produktionsanläggning har fått oväntade bekymmer. Hela städer spärras av i karantän. En liten djurmarknad i centrala Kina har på två månader spritt ett virus runt hela världen. Globaliseringens triumfatoriska nätverk av varutransporter och flygande resenärer visar sig vara ytterst ömtåligt. Kina som är den stora exportören av varor har plötsligt exporterat ett alldeles osynligt men luftburet virus.

Italien planerar att stänga skolor, flygtrafiken minskar drastisk, normala möten mellan människor upphör. Rädsla och misstänksamhet smittar. Trots avståndet i tid och historia får man en blick för det i Camus roman, men det handlar också om hur själva samhället – som exempelvis de europeiska – plötsligt skakar i de fundament där ömsesidighet och vardaglig tillit är avgörande. Och när globaliseringens fröjder krackelerar inskärps istället nationalismen med försvar och bevakade gränser. Senast med några svenska partiledare. Xenofobin är ett virus i sig.

ANNONS

Det finns disciplinära samhällen och det finns kontrollsamhällen och blandningar däremellan. Michel Foucault visade på hur samhällen från 1600-talet och in på 1900-talet disciplinerade sin befolkning genom institutioner som skolan, fabriken, fängelset, krigsmakten, sjukhuset.

En annan tänkare – Gilles Deleuze – talar om hur kontrollsamhällen utvecklas under senare 1900-talet. Det är nu den osynliga övervakningen tar vid. Den enskilde behöver inte stängas inne eftersom alla platser kan vara bevakade. Informationen och medierna blir – på både gott och ont – medel för denna kontroll.

Vi kan förstås se blandekonomier av disciplinering och övervakning. Kina är ett despotiskt disciplinsamhälle med omskolningsläger och censur, men är också ett utstuderat övervakningssamhälle där alla skall känna sig kontrollerade som individer.

Det är den som mobiliseras nu i en kombination av disciplinering och kontroll – och inte bara i de kinesiska diktaturen utan den exporteras vidare med viruset. Ansiktsmasker, handsprit, inställda möten, uppskjutna resor. Det blir en sorts osynliga fotbojor. Du kanske fastnar i en karantän någonstans!

LÄS MER:Därför misstror vi myndigheterna om corona

Den italienske filosofen Giorgio Agamben som kritiserat undantagslagen som ett statligt våldsmedel (bland annat i bokverket "Homo sacer"), menar att italienska regeringens reaktioner om avspärrade städer och karantäner helt saknar proportioner. Men vad vet vi om det efter två veckor?

ANNONS

Jag märker det på mig själv hur försiktigheten med ens stegras. Hur jag blir min egen kontrollant. De högst moderna och tekniskt avancerade samhällena – Sverige exempelvis – har inte beredskap för pandemins krig. Det påstår nu läkare. Det finns inte sjukvårdsresurser nog. Välfärden är en bräcklig apparat.

Om en sådan pandemi nu inte inträffar 2020 kan vi ändå vara vissa om att sådana kriser hör framtiden till. Inte om de inträffar utan när. Det var också läkaren Rieuxs insikter under befrielsen på slutsidorna av Camus roman: "Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad."

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS