På onsdag morgon somnande den finlandssvenske författaren Claes Andersson in, 82 år gammal, efter en lång tids sjukdom. Redan i diktsamlingen "Jag älskar dig med mina höstliga dimmor" från 2012 kan man läsa hur både andras död och den egna började få större utrymme i hans poesi med rader som: ”Dödsannonserna studerar jag noga för att se hur många av de / döda som är yngre än jag”.
LÄS MER:Författaren Claes Andersson död
I denna diktsamling kan man se hur han skildrar hur döden närmar sig, men också viljan att ta till vara på tiden han har kvar. ”Ska vi leka tillsammans en stund innan vi dör”. ”Mannen som vet att han ska dö stannar upp och lyssnar noggrant / till allt han sedan inte kommer att höra”.
Förutom författare var Andersson utbildad specialistläkare inom psykiatri, fotbollsspelare på mästerskapsnivå, jazzpianist, och riksdagsledamot, partiordförande och kulturminister.
Ett ledord i Anderssons författarskap var samhällsengagemang. Det var även vad han förespråkade att konsten skulle sträva efter under sin tid som chefredaktör för litteraturtidskriften FBT på 1960-talet. Nyenkelhet och konkretism hette de nya rörelserna på poesins fält som vände sig emot senmodernismens mer introverta hållning.
Samhällsengagemanget var grundat i kärlek och föreställningen om en gemenskap som kan lindra livets ensamhet och sorg.
Etik och samhällsengagemang – men inte plakatpolitik. Anderssons poesi presenterar inga svar även om samtidens frågor och retorik ofta finns närvarande om allt från krig till radioaktiv strålning. Dikterna har en spontan, inbjudande, vardaglig ton som i ett samtal människor emellan. Men aldrig entydigt eller simpelt på något vis.
Andersson skrev också om kärlek – i parrelationer, till naturen, till barnbarnen och livet. Hans samhällsengagemang var grundat i den kärleken och i en föreställning om en gemenskap som kan lindra livets ensamhet och sorg.
Man fryser och är ensam på jorden
Hon kommer och tar en i famnen, säger: vi två
ska ha det riktigt bra
Man tror att man hört fel men det har man inte
