Egentligen borde nog Christer Fuglesang vara en aning trött på allt rymdprat, det hade varit mänskligt. Sedan 62-åringens egna rymdbesök har Fuglesangs offentliga person svullnat upp nästan aggressivt: överallt ska han agera Svensk astronaut, nästan aldrig får han vara bara fysiker längre. Ingen hade lastat honom om han suckat lite när kosmos kom på tal – om han såg på det gudlösa mörkret där ute, inte med romantik i blicken, utan med leda.
– Nej, jag är väldigt fascinerad av rymden fortfarande, på alla sätt, försäkrar Fuglesang, som sitter på tåget ner till Göteborg inför kvällens spelning på Konserthuset. Han fortsätter:
– Från den mest grundläggande fysiken, till spännande frågor som "finns det liv i rymden" och "hur kan vi människor utnyttja rymden"?
Christer Fuglesang har flera heta ärenden denna vecka. Dels är det 50 år sedan månlandningen, dels befinner vi oss mitt i rymdveckan. Men stockholmarens generalsyfte i Göteborg är ändå lite oväntat – han ska framträda tillsammans med Göteborgs symfoniker.
– Det kommer vara någon liten intervju med mig innan båda konserterna, och under sista musikstycket som heter "Metakosmos" ska jag filosofera lite runt hur det är att vara i rymden, om det kan finnas liv i rymden, om hur vi människor har det på jorden, berättar Fuglesang.
"Jag sjunger gärna på fester"
Det låter som väldigt mycket att filosofera runt på en och samma gång?
– Jag ska försöka hålla mig till en och en halv sida. Det finns verkligen jättemycket, men jag ska försöka säga några tankeväckande grejer, vilket inte alltid är så lätt.
Kommer du kanske sjunga en bit själv? Eller spela något?
– Jag är tyvärr inte musikalisk alls. Jag sjunger gärna på fester, men är mer känd för hur dåligt jag sjunger. Jag har aldrig lärt mig spela något instrument heller, vilket är synd.
Varför har du inte det?
– Dels för att jag inte har någon musikalisk läggning, det var liksom inte lätt att ta till sig, dels fanns det ingen tradition inom familjen. Jag började lite med blockflöjt i tvåan men hade ingen känsla för det. Jag har ångrat det här lite sen, att inte kunnat tillägna mig något, inte kunnat spela.
Det är väl inte för sen än?
– Nej, jag klinkar lite på pianot ibland.
Blir du ibland irriterad på en film, eller en bok eller något annat, för att den gestaltar rymden fel?
– Jag kan absolut bli irriterad. Främst med filmer som försöker ge sken av att de gör allting rätt, samtidigt som vissa grejer i dem bryter så uppenbart mot fysikaliska regler. Men det är inte irriterande om det från början är tydligt att detta är fantasy eller science fiction, som hos exempelvis "Star trek".
Vad för konstverk har du tagit del av som du tycker representerar rymden bäst? Eller för den delen på ett intressant vis?
– "2001: A space odyssey", den tycker jag är väldigt bra. Även om den flippar ut på slutet. Den har rätt mycket filosofiskt i sig också. En film som beskriver väldigt fint hur det är när man är i en bana runt jorden är "Gravity". De har visserligen blandat in en del saker som är fullständigt ofysikaliska, helt osannolika, men vissa grejer är väldigt bra.
Kan du bli trött på att bara vara "astronaut" i andra människor ögon, att allt liksom utgår från det?
– Ja, det kan jag. Jag är tvungen att säga nej till intervjuer väldigt ofta, i år har det varit mer än vanligt på grund av 50 års-jubileet. Och nästa vecka ska Jessica Meir, en svenskamerikanska, upp i rymden. Allt är jätteroligt oftast – men jag orkar inte med att säga exakt samma sak om och om igen, med olika reportrar som ställer samma frågor. Jag kan känna att jag har andra, viktigare jobb, och jag får inte betalt för de här intervjuerna. Det vore kanske en annan sak om man var politiker, då hade man varit jätteglad om alla ville prata med en så här.
Hoppas du kanske att Meir kan suga upp en del av rampljuset nu, så du slipper vara med överallt?
– Jag hoppas verkligen att hon kan dela det med mig i alla fall. Jag hoppas också att hon kan ta sig tiden att besöka Sverige, jag skickade ett mail precis nu innan vi pratade och bjöd in henne till att flyga Gripen.
Fuglesangs bästa ...
Rymdbok:
"Ensam på mars" av Andy Weir, det är en väldigt bra rymdbok. Tämligen realistisk också, kanske några saker som är lite osannolika och felaktiga. Dessutom har den humor.
Rymdfilm:
Kanske "Apollo 13", eller "Gravity" då, som jag tidigare nämnde
Rymdskiva:
Soundtracket till "2001: A space odyssey" eller "Star wars" - det är skön musik. David Bowies "Space oddity" kommer jag också att tänka på.
