LÄS MER:Därför misstror vi myndigheterna om corona
Det är som medieman lätt att drabbas av viss hybris av Roman Polanskis bioaktuella ”En officer och en spion”. För den egentliga huvudrollen i historien är inte den falskt spionanklagade Alfred Dreyfus . Det är den fria pressen. När Émile Zolas berömda ”J’accuse” – (”jag anklagar”) läses upp högt, med giftiga anklagelser mot hela den korrupta franska militären blir jag varm inifrån och ut. ”Javisst! Just så!” utbrister jag tyst, när den tredje statsmaktens roll, att granska politiken virvlar förbi där i kostymfilmsglamour.
Och precis så (föreställer jag mig) kände sig också DN:s chefredaktör Peter Wolodarski när han förra söndagen lät publicera sin anklagelseakt mot den svenska regeringen. Den som i hans ögon på alla tänkbara vis misskött hanteringen av coronaviruset eftersom inte samma snabba, drakoniska åtgärder som införts i Israel också införts i Sverige. Resultatet av dåligt ledarskap, enligt Woldarski: ”Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare”.
Jag förstår chefredaktören för Sveriges största tidning. Den där varma känslan av rättrådighet – som den måste blossat het när han satte knivsudden mot regeringen. Som den skulle darra!
Det är bara en liten detalj som saknas. Medan Zolas anklagelseakt var den första publiceringen då all fakta i fallet publicerades på ett ställe och som sammantaget tydligt underströk den franska militärens rättsröta grundar sig Wolodarski i känslan. Känns det fel? Ja, då är det nog det. En inte alls ovanlig impuls i vår tid, och i många fall inte tvunget dålig. De flesta kriser i samhället är sällan kriser i på det sättet som en pandemi eller ett krig är det. Klimat och gängbrottslighet är frågor som tål att tröskas. Opinionsbildare kan tillåta sig ropa högt om förortsvåld utan att skapa panik på dagen. Kultursidor kan skriva otaliga spaltmeter om mustiga domedagscenarier i klimatframtiden utan att någon genast börjar bunkra spagetti och toalettpapper.
LÄS MER:Vad händer när bara de rika får resa?
Men när det kommer till en akut kris är saken en annan. Oron är redan enorm. Då bör alla mediala makthavare, innan de skriver, med rätta fråga sig om man verkligen vet mer än en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare om exakt vilka åtgärder som är de rätta för att tackla en nationell kris. Innan man aktivt vädrar sin personliga magkänsla och antyder att det är dags att släcka ner stora delar av ett samhälle först tänka efter: har jag verkligen på fötterna här? Om jag vill att skolorna ska stängas ner: vad vet jag om smittspridning bland barn? Är jag verkligen rätt person att väga människoliv mot de oerhört svåra samhällsekonomiska konsekvenserna av att försätta ett land i affärsmässig koma?
Om den avancerade symfoni som regeringen nu tvingas dirigera under pandemin varit välavvägd eller inte är direkt omöjligt att veta i nuläget. Att regeringen gjort klokt i att följa Folkhälsomyndigheten istället för Dagens Nyheter återstår att se. Om det visar sig vara det tidigare, antar jag att tidningen går ut brett med ett stort: Désolé.
LÄS MER:Dags för sossarna att se över sin historia
LÄS MER:Björn Werner: DN-tågets godhet räddar inte världen
