Medea är en av världslitteraturens mest fascinerande gestalter eftersom hennes känslomässiga ärlighet inte låter sig påverkas av utomståendes idéer om moral. Medea beklagar sig ofta över denna egenskap: ”Jag lydde hjärtats röst mer än förståndets”. Mänskliga känslor är eviga medan all lag och moral är bunden till korta tidsepoker. Därför är Medea ständigt relevant.
LÄS MER:George R R Martin har blivit sitt eget fan
I morgon har den sista säsongen av "Game of thrones" premiär på HBO, en serie som ofta hyllats för sina många ”starka kvinnliga karaktärer”. Men det finns en karaktär – en arvtagare till Medea, tycker jag – som sällan räknas till den kategorin. Åtminstone inte i någon positiv bemärkelse.
I förrförra säsongen sprängde Cersei Lannister en hel sept (motsvarighet till kyrka) och kallas nu för "Den galna drottningen". Men redan långt innan det var de vanligaste uppfattningarna om Cersei att hon är en komplex ”skurk”, eller helt enkelt ond, utan nyans.
I New York Magazine försöker den amerikanska skribenten Laura Hudson reda ut varför den vanliga publiken har så svårt för Cersei (14/7–17). Hon anlägger ett genusperspektiv: de kvinnliga karaktärer som favoriseras av "Game of thrones"-publiken använder sig av traditionellt manliga metoder för att vinna makt. De klär sig i rustning, slåss med svärd, leder arméer, tar liv på slagfältet. Också deras motiv är traditionellt maskulina – de säger sig agera i enlighet med någon social konstruktion som ridderlig heder eller en godtycklig idé om allmännytta. Vi accepterar drakdrottningen Daenerys brutaliteter eftersom de ska föreställa medel för ett högre ändamål, och för att man i vår kultur fortfarande anser att tusentals kan mördas rättfärdigt om det sker i öppen strid. Daenerys bryter mot en traditionell kvinnoroll, men bara för att träda in i en annan, lika snäv samhällsroll.
LÄS MER:Game of thrones-experternas favoritkaraktärer
Cersei skiljer sig från de kvinnliga publikfavoriterna på åtminstone ett avgörande sätt. Likt Medea väger hon inte sina beslut och handlingar mot rådande idéer om moral i hopp om att framstå som en ”god” människa. I stället går hon rakt på känsla. Hennes främsta drivkraft är också den äldsta, ärligaste och traditionellt sett mest feminina känsla man kan tänka sig: moderskärleken. Ändå blir hon på så vis en rebell överallt, för det finns inga civiliserade samhällen där normen inte är att undertrycka sina ärliga känslor.
Cersei har heller aldrig strävat efter makt för sin egen skull. Efter att hennes son prins Joffrey blivit förgiftad säger hon: ”Vad ska man göra med makt om man inte kan skydda dem man älskar?” Ständigt gör hon uppror mot samhällets förväntningar – och egentligen mot hela tanken om att det ens kan finnas någon idé som är sannare än det ärliga känslomässiga intrycket.
Medea, en evig rebell, mördade sin bror och en egentligen oskyldig prinsessa och sina egna barn, men publiken har fängslats av henne och kunnat identifiera sig med hennes motiv i årtusenden. Varför inte också med Cersei?
