Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Carin Hjulström: Vad säger Ester om vår tid?

”Vad är det för ras? Sover hon på nätterna? Är hon rumsren?”

”Hur går det?” frågar vännerna.

”Med nya huset, eller nya boken?” svarar jag.

”Med hunden förstås!”

Sedan bombarderas jag med frågor som: ”Vad är det för ras? Sover hon på nätterna? Är hon rumsren?”

När till och med redaktören för Världens Gång uttryckligen ber om ännu en krönika om lilla Ester undrar jag stillsamt om det är min hund jag ska skriva om när världen står i brand? Men så har ju Göteborgs-Posten en lång tradition av att låta fyrfota vänner figurera i spalterna. Så, vad finns det då att berätta om Ester Hjulström som kan säga något om vår samtid? Kanske går det att hitta något i hennes snabba tillväxt. För hon växer så att man nästan kan höra hur det knakar och ser – på riktigt – olika ut från dag till dag. Ibland är det nosen som drar iväg. Plötsligt tycks den flera centimeter längre än dagen innan och påminner mer om näbben på en pelikan än på en pinscher. Andra dagar verkar hon ha växt mer på längden än på höjden och ser ut ungefär som en köttfärslimpa på pinnar. Ytterligare några dagar senare har benen hunnit ifatt och hon är elegant och smäcker som en vinthund och den vackraste pinschern i universum, vilket ger den tidigare räddhågsna lilla valpen nytt självförtroende. Att hålla sig tätt intill matte är plötsligt helt passé. Nu ska det smitas genom häcken, galopperas upp på grannens altan och sedan studsas upp och ner i loungegruppen utanför deras vardagsrumsfönster samtidigt som jag sitter på huk på andra sidan häcken och desperat försöker locka med godis och kommandon. ”Titta här, vad jag har. Godis!” säger jag med ljus barnslig röst. Vilket hon struntar fullkomligt i eftersom det är mycket roligare att reta gallfeber på mig än att äta godis. Jag känner mig som en seriefigur när jag smyger in på granntomten och försöker få fatt på henne i en för mig förnedrande kurragömmalek. Hitta parallellerna till samhällsutvecklingen där, den som kan.

Nästa dag kommer hon på att man kan smyga genom buskaget in till den andra grannen och sätta sig och bajsa precis framför entrétrappan! Ja, Ester vet då hur man roar sig. Där kommer jag med tandborsten i ena handen och den svarta påsen i den andra och säger ”Ja, ursäkta, det är vi som är nyinflyttade. Trevligt att träffas.”

Hundcoachens mantra är att man ska ignorera. Ignorera, ignorera, ignorera. Hur lätt det nu är det när valpen har hela ens högra arm i ett sylvasst bett. Då klämmer jag i med ett tydligt NEJ för att sedan visa totalt ointresse. ”Ester Hjulström? Aldrig hört talas om henne faktiskt. Det bor ingen hund här vad jag vet.” Då blir hon genast mer angelägen att vara till lags och vill gärna slicka mig på halsen, vilket känns fint men lite riskabelt.

Den här gången ville jag ha en ras som inte skäller i tid och otid. Ester skäller ytterst sällan. Istället gör hon andra lustiga ljud. När hon vaknar gapar hon så stort att man tror att käken ska gå ur led och låter som en korsning av en knölsvan och en operasångerska. För att visa att hon behöver gå ut och kissa ställer hon sig vid ytterdörren och kluckar som en kanadagås. Om jag inte är snabb nog utökar hon till att låta som en hel flock med flyende gäss. Jag blir lika full i skratt varje gång. Och det är väl därför man ska ha djur. För att bli glad av dem.

Jag har tidigare haft ett ganska praktiskt förhållningssätt till mina djur. Hundar ska vara hundar. De ska vara i korgen, inte ligga och smutsa ner i soffan eller sängen. Det är inte konstigare än att man ber ungarna att ta av sig de leriga skorna innan de går in. Hundar ska ha sköna skogspromenader, torrfoder på bestämda tider, lite lek och kel, och sedan är det plats i korgen. ”Men man kan ju inte låta bli att skämma bort dem med godis och låta dem sova i sängen”, brukar folk säga. Varför kan man inte det? Det är ju bara att låta bli att ge dem godsaker vid bordet och förbjuda jycken att vara i soffan.

Men, insåg jag, varför ska jag då ha hund? Kanske var det i själva verket jag som i min rationalitet hade missat något väsentligt?

Därför var min utgångspunkt den här gången att välja en ras som vill vara nära och gör sig som soffkudde. Och där uppfyller Ester Hjulström alla kriterier. Bättre pläd och benvärmare har jag aldrig haft. Och i soffhörnan glömmer jag alla vedermödor och tränar på att bara njuta. Av en mjuk pelikanliknande nos som när som helst kan hugga till.

Metaforer för vår tid, någon?

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.