Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
1/2

Mark Isitt: Caldenbys utfall om Viva får mig att tro att Arkitekturuppropet har rätt

När professor emeritus Claes Caldenby skriver att Viva "har kallats en modern klassiker" citerar han sig själv, skriver Mark Isitt i sitt svar om flerbostadshuset Viva på Guldheden.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Att som professor emeritus på Chalmers skriva hyllningstexter till flerbostadshuset Viva, både här i GP (2020-02-19) och i tidskriften Arkitektur (nummer 7, 2019), är det omdömesgillt? Viva som är ett samarbetsprojekt mellan just Chalmers och Riksbyggen och som är ritat av mångårige Chalmersmedarbetaren Christer Malmström.

Nog borde Caldenby ha redovisat den kladdiga kopplingen i sitt debattinlägg? Precis som han borde ha redovisat sina källor; när han skriver att Viva ”har kallats en modern klassiker” är det i själva verket sin alldeles egna Arkitektur-text han refererar till. Han citerar sig själv. En recension med rubriken ”En svensk klassiker”.

LÄS MER: Varför byggs så mycket fult i Sverige i dag?

Han nämner Arkitekturupproret. Arkitekturupproret beskriver gärna arkitekteliten som ”en sekt”, menar att sådana som Caldenby hävdar ett smakmonopol, att allt de accepterar är lådor i betong och glas. Caldenbys utfall får mig att tro att de har rätt. Inte för att Viva är just detta, en serie lådor i betong och glas, utan på grund av hans fördömande ton. Han anser att jag ”öser osorterad illvilja” över Viva, att jag ”fått det hela om bakfoten”, att jag ”läser arkitekturen som fan läser bibeln”. Ve den som vågar kritisera detta projekt!

Gemensamt för mig och Arkitekturupproret är tydligen att vi ”reducerar arkitektur till en smakfråga”. Caldenby kritiserar mig för att förespråka en ”expressiv” arkitektur. Säg mig, vad önskar han sig? En ”oexpressiv” arkitektur? Önskar han sig en arkitektur som inte ger något tillbaka till sin närmiljö, som är till för de boende enkom, som ger tak över huvudet, punkt slut? ”Arkitektur är inte underhållning utan praktisk verklighet”, skriver han. Men behöver det ena utesluta det andra?

LÄS MER: "Isitt reducerar arkitektur till en smakfråga"

För Caldenby är Viva uppenbarligen ett projekt som gör allt rätt. Han prisar det ekologiska initiativet, solcellerna på taket och bilbatterierna i källaren, och jag håller med, alla fastigheter borde förstås alstra mer energi än de konsumerar. Men varför märks inte den innovationsnivån i arkitekturen? Tänk om designen hade framstått lika inspirerad och kreativ. I stället har södra Guldheden fått ännu en rad repetitiva skivhus, svåra att särskilja från sina 1950- och 60-talsgrannar.

Övriga av Vivas ”experiment” är i mina ögon symbolhandlingar. De många smålägenheterna – för att göra bostäderna ekonomiskt tillgängliga för fler, enligt Riksbyggen och arkitekterna. De tilltagna gemensamhetsutrymmena – för att främja social samvaro. Exploateringen av en tillsynes omöjlig brant – för att inte bebygga torg och parker. Och det oändliga cykelgaraget i kombination med avsaknaden av boendeparkering – för att uppmuntra till miljövänliga transporter.

LÄS MER: Nya bostadskomplexet Viva är feg arkitektur

I teorin är detta förstås föredömliga initiativ – Riksbyggen och arkitekterna har redan fått mycket beröm (och reklam). Men i verkligheten ter de sig irrelevanta. Lägenheterna är inte billigare än normalt, de är bara små (1,5 rum och kök säljer för runt 3 miljoner kronor). Gemensamhetsutrymmena är underutnyttjade. Byggbar yta på plan mark har Guldheden i överflöd. Och när det kommer till cyklandet, är professor Caldenby verkligen villig att trampa uppför Guldhedens backar med matkassarna på styret?

En inte alls särskild ”praktisk verklighet”.