Céline Sciamma: "Vi har en väldigt sexistisk kultur i Frankrike"

LÄS MER:Kvinnodominerad filmhöst hos Folkets bio

I helgen som gick vann Céline Sciamma, i hård konkurrens med bland andra Pedro Almodovar och Roman Polanski, manuspriset på Europeiska filmgalan, för dramat "Porträtt av en kvinna i brand" som får svensk biopremiär fredagen den 13:e december.

Vi träffar regissören och manusförfattaren när hon är på blixtvisit i Stockholm, för att ta emot en 7,3 kilo tung bronshäst. "Med utsökt estetik och sensualitet har hon breddat vår filmiska horisont" tyckte juryn bakom "visionary award" på Stockholms filmfestival. I sin motivering slår de även fast att Sciamma med sina filmer har "breddat förståelsen av vad det innebär att vara människa idag."

Med sin nyskapande blick utmanar hon själva förståelsen av att se och bli sedd.

LÄS MER:Franska stjärnans metoo-avslöjande skakar om

– Jag känner mig så förstådd här i Stockholm, säger regissören och skiner upp, när hon tar emot oss i ett tornrum med hisnande utsikt.

– Ibland krävs det en annan kultur för att verkligen förstå vad det är du försöker förmedla.

Kvinnorna tar plats

Alla hennes filmer rör sig bort från idén om kvinnor som subjekt för mäns åtrå. Istället tar kvinnorna plats i sin egen rätt, med egna erfarenheter.

Det nya, laddade kärleksdramat kretsar kring två kvinnor i Bretagne 1770. Marianne (Noémie Merlant) har fått i uppdrag att måla ett porträtt av Héloïse (Adèle Haenel), en ung kvinna som just lämnat klostret för att giftas bort mot sin vilja. Den blivande maken vill se en bild för att få en uppfattning om hur hon ser ut.

LÄS MER:Stockholms filmfestival hedrar Max von Sydow

Marianne studerar Héloïse noggrant under dygnets alla timmar, och ömsesidig attraktion uppstår medan tavlan växer fram.

– Den kvinnliga blick jag leker med i filmen utgör mer eller mindre hela handlingen. Det är avgörande för mig att försöka skapa något nytt i varje film. Här rör det sig om ett kraftfullt kärleksdrama med ny spänning, utan de maktförhållanden vi sett förut, säger Céline Sciamma.

Blomstrande epok

2007 debuterade hon med "Water lillies", ett sensuellt drama om några tonårsflickor och deras sexuella uppvaknande. Filmen blev en publiksuccé och tävlade på filmfestivalen i Cannes i sidoserien Un certain regard - för särskilt intressanta debutanter. Trilogin fortsatte med den delvis självbiografiska uppväxtskildringen "Tomboy" (2011) och sedan "Girlhood" som 2014 utsågs till bästa film på Stockholms filmfestival.

LÄS MER:Recension: "Matthias & Maxime"

Vid sidan om filmerna gick Cèline Sciamma också franska filmskolans manusutbildning. Därefter kunde hon förverkliga en dröm: att skriva manus ihop med filmlegenden André Téchiné. Resultatet blev det prisade tonårsdramat "Being 17".

I senaste filmen lyfter Sciamma fram en kvinnlig konstnär på 1700-talet.

– Det var verkligen en blomstrande epok för kvinnliga konstnärer, något jag inte hade en aning om innan jag började göra research. Det fanns hundratals verksamma kvinnor då, vars gärningar nu är helt bortglömda. Att se hur de konsekvent raderats ut ur konsthistorien intresserar mig, säger Céline Sciamma, som tagit hjälp av en konstsociolog för att få till de rätta detaljerna.

Brist på kompetens

En ambition hon haft är att utmana den traditionella biografifilmen om framgångsrika kvinnor:

– Du vet den med starka, exceptionella kvinnor som når framgång i en hård värld. Jag var mer intresserad av att visa en skapande konstnär i arbete. Varken mer eller mindre. Någon full av tankar och liv.

Hennes egen bakgrundshistoria skiljer henne från regissörer som Abdellatif Kechiche, vars drama "Blå är den varmaste färgen" vann tre guldpalmer i Cannes 2013, menar hon:

LÄS MER:Motstånd temat för årets Cinema Queer

– Där är det ju en straight regissör som filmar med två straighta skådespelare. Redan där finns en brist på kompetens.

Att "Blå är den varmaste färgen" prisades i Cannes är samtidigt ett exempel på queerfilmens stora genomslag under 2010-talet.

Céline Sciamma är tydligt inspirerad av Jane Campion, den enda kvinna som vunnit en Guldpalm i Cannes under festivalens 73-åriga historia.

Skrev representation

I år belönades "Porträtt av en kvinna i brand" i Cannes med en Queerpalm och pris för bästa manus.

Tillsammans med kollegor som Ava Du Vernay, Cate Blanchett, Léa Seydoux och nu bortgångna Agnès Varda arrangerade Céline Sciamma kvinnornas protestmarsch i Cannes 2018.

– Folk måste få upp ögonen för den skeva representationen på vita duken, både när det gäller hudfärg och kön. Genusvetenskap existerar knappt i Frankrike och filmbranschen är, trots vissa förbättringar, fortfarande en vit mansdominerad bransch.

Andra sätt att förföras på

Det är tröttsamt att verka i en såpass konservativt diskussionsklimat, menar den franska stjärnregissören.

– Vi har en väldigt sexistisk kultur i Frankrike. Bara att visa hur du förför någon på film blir känsligt i ett land där våldtäktskulturen är så starkt förankrad... Då är det extra viktigt att visa att det finns andra sätt att förföra på – och bli förförd.

LÄS MER:Hon skildrar queerrörelsens framväxt i Sverige

Cèline Sciamma var en av de första att underteckna "50/50 by 2020", ett initiativ för att öka jämställdheten inom filmbranschen. Att Göteborgs filmfestival nu förbundit sig att göra filmfestivalen 2020 jämställd enligt kampanjen glädjer henne:

– De kommer lätt att lyckas, det är inte ens speciellt svårt eftersom det finns så mycket bra film!

TEXT

Maria Domellöf-Wik

maria.domellof@gp.se