”Det spelar ingen roll varifrån du kommer – kämpar du bara tillräckligt hårt kan du få vad du vill”. Ungefär så kan man sammanfatta den amerikanska drömmen, ”The American dream”. Men synsättet som har präglat republiken ända sedan dess födelse, känns inte längre unikt amerikanskt. Över hela jorden är det en allmänt accepterad sanning att all framgång är förtjänad och inga förutsättningar svåra nog att övervinna.
LÄS MER:Springsteens stora stunder
Bruce Springsteen är den amerikanska drömmen. Uppvuxen under knappa förhållanden i Freehold Borough, New Jersey, där traktens stora fabrik lades ner 1961. En son till en oftast arbetslös busschaufför, ett barnbarn till immigranter, som blev en av vår tids största rockstjärnor genom hårt arbete och en stark moralisk kompass. Men han är inte någon talesman för idén att alla kan nå toppen om de bara vill. Tvärtom: För tio år sedan beskrev han det som att större delen av hans musikaliska gärning gått ut på att “mäta avståndet mellan den amerikanska drömmen och verkligheten”. Det är en fin sammanfattning av en femtio år lång musikkarriär.
LÄS MER:Därför är Bruce Springsteen fortfarande en älskad artist
Det är inte främst med kampsånger och politiska uttalanden Bruce har ifrågasatt drömmen. Utan genom att helt enkelt, med värme, berätta om människorna som står utanför den. Utan att döma, ifrågasätta eller klandra skildrar han de som försöker och kämpar men ändå inte kommer någonvart: Mannen som i brist på framgångar och rikedom försöker hitta meningen på en motorväg. Kvinnan med ett oinspirerande jobb och trötta ögon som ska få dansa ikväll. Fattiga människor som spelar bort sina pengar, lämnar sin familj, misslyckas. Dom har alltid Springsteen berett plats åt och skildrat med empati. Och i och med det blir han allt mer unik i vår kultur.
LÄS MER:Springsteens succé öppnar upp för nya berättelser
Enligt en rapport från den fackliga tankesmedjan Katalys är ”arbetarklassen osynlig i svenska medier”, endast fem procent av de som syns i public service-tv har en sådan bakgrund. När människor utanför över- och medelklass väl skildras så är det knappast i smickrande sammanhang. Jag har tappat räkningen på hur många dokusåpor det idag finns på temat ”fattiga människor tar dåliga beslut” men det dyker ständigt upp nya arenor där vi förväntas oja oss över utsatta människors inredningsstil (Ullared), kroppar (Biggest loser), familjeförhållanden (Unga mammor) eller bara allmänt låga moral och brist på konsekvenstänkande (Lyxfällan). För det är ju just följden av ett samhälle där vi accepterat den amerikanska drömmen som sanning. Om den rika har gjort sig förtjänt av sitt välstånd så har ju med samma logik den fattiga sig själv att klandra för sin misär.
LÄS MER:Bruce Springsteens sköraste år samlade i lyxig box
Det är helt tvärtemot hur Springsteen skildrar samma människor. Oavsett om man lyssnar på "Racing in the street", "My Hometown", "Atlantic city" eller "The river" finns en obegränsad kärlek där till människor som misslyckats. Därför älskar jag så mycket av musiken som han har skrivit. Men min absoluta Bruce-favorit är skriven av Tom Waits – "Jersey girl" inspelad från en konsert på Meadowlandsstadion i New Jersey 1981. Då var den sömniga delstaten med hög arbetslöshet ingenting man skröt om att komma ifrån och dess invånare var ofta långt ifrån den amerikanska drömmen. Därför är antagligen också publikens jubel så dånande när det rullar ut och överröstar bandet varje gång ”Jersey” eller ”The shore” nämns. Mitt personliga favoritjubel i låten kommer mot slutet, där Bruce Springsteen lagt in sin egen vers i Waits låt:
I see you on the street and you look so tired
I know that job you got leaves you so uninspired
When I come by to take you out to eat
you’re lyin’ all dressed up on the bed baby fast asleep
Go in the bathroom and put your makeup on
We're gonna take that little brat of yours and drop her off at your mom’s
Jublet efter den sista textraden är inte framförandets högsta. Men den handfull kvinnor som vrålar ut sin glädje över att mannen på scenen, Bruce Springsteen, inte bara tar med en kvinna ut på stan efter en hård arbetsdag utan dessutom lämnar av hennes unge på vägen – det är skriket från människor som ytterst sällan blir sedda. Därför är det så fruktansvärt vackert.
