Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bob Dylan på Roskildefestivalen i juni 2019. Bild: Helle Arensbak

Bob Dylan vägrar fotas – vem kan klandra honom?

Vi är så vana vid att kontrollera bilden av oss själva att vi mår dåligt när den tas ifrån oss, skriver Sofia Andersson.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Min mormor ler alltid på bild. En glad person utgör en bra bild, enligt henne, och i en tid då många har gått vilse bland filter, vinklar och "bra och dåliga sidor" av ansiktet, borde vi tänka mer som hon gör.

Det slog mig dagen innan jag skulle fotograferas för en ny byline-bild. Min plattång exploderade, vilket försatte mig i ett tillstånd av total fåfänga. Jag vet inte vad som orsakade explosionen och funderade inte heller över det. Tänkte istället på håret och fotot.

Allt låter banalt. Men att känna sig ful utan ett förlåtande filter är faktiskt ett samtidsproblem.

En byline-bild lever länge. Den signerar varje text, ingjuter i bästa fall förtroende hos läsaren. För några år sedan skrev journalisten Andrev Walden om "handproblemet" – den riktiga mediakrisen. När en bild i hel- eller halvformat ska tas förvandlas händerna till "ohanterliga accessoarer av kött" påstod han. Ingenting har varit mer sant. Väl framför kameran lät jag först händerna vila mot låren, likt två bankade kotletter på varsin skärbräda, för vart skulle de annars ta vägen? De som är vana vid att själva knäppa bilden av mig?

LÄS MER: Recension: Bob Dylan, Scandinavium

Bob Dylan hälsade på i Göteborg förra veckan och har, precis som många andra artister, infört fotoförbud under sina konserter. På en spelning i Wien för ett par månader sedan skällde han ut publiken när en åskådare tog ansats till att fota. En vers in i "Blowin' in the wind" avbröt Dylan och sa "vi kan antingen posera eller spela" varpå publiken ska ha svarat med ett nervöst "spela!".

Orsaken till förbudet är inte uttalad. Vad vi vet, är att hans ansikte ofta är riktat nedåt under konserterna och att de gråsprängda lockarna hänger över det. Min teori är därför att Bob Dylan vill dölja att han har blivit gammal och skrynklig. Vem kan klandra honom?

Vi är så vana vid att kontrollera bilden av oss själva, att vi mår dåligt när den tas ifrån oss. Självmedvetenheten är aldrig så plågsam som framför kameran – som någon annan håller i.

LÄS MER: Recension: Stina Wollter - Sommar i P1

Många befinner sig där. Mitt i fåfängans plågsamma mekanismer. År 2019 drunknar jag i ideal att förhålla mig till. På ena sidan står Snapchat och Instagram med filter som visar på potentialen i varje användares utseende. De ger dig slät hy, käkben, läppar, kan få Bob Dylan att se ut som en Kardashian. På andra sidan står en halvkändis, som visar på "det naturliga" genom att publicera videos där hon eller han dansar tills bristningarna brister ytterligare. Allt under den urvattnade parollen "kroppsaktivism".

Så, vad ska du göra med allt det här? Blunda. Omvärdera vad en fin bild är. Le som mormor, och var nöjd sen.

"Du ser ut som en sträng lärare som inte tar någon skit" sa en kompis när hon såg min byline-bild. Helt okej med mig.