Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Joaquin Phoenix har hyllats för sin skådespelarinsats som Batmanskurken Jokern i bioaktuella filmen
Joaquin Phoenix har hyllats för sin skådespelarinsats som Batmanskurken Jokern i bioaktuella filmen "Joker". Bild: Niko Tavernise

Björn Werner: Björn Werner: Vem vill förstå verklighetens Joker?

Publiken hyllar hur nya filmen "Joker" ger förståelse till superskurken. Men i verkligheten är kraven på höga straff skyhöga – och viljan att fördöma Nobelpristagaren Peter Handke direkt. GP:s kulturchef frågar sig varför vi älskar gråskalor i kulturen, men ser verkligheten i svartvitt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Scenen ur ”Joker”, där Joaquin Phoenix i rollen som den galne serieclownen dansar ner för en lång, regnblöt trappa, är redan modern filmhistoria. För första gången omfamnar mannen bakom Jokern fullt ut sitt alter ego. Han klacksparkar sig ut ur sitt mörka liv som den plågade, utfattige och tvångsmässigt skrattande Arthur Fleck och in i den befriande galenskapen. Runt omkring honom brinner staden i uppror över de hårdnande klassklyftorna. En sopstrejk har fyllt gatorna med skräp.

LÄS MER: Recension: "Joker"

För tittaren är metamorfosen smärtsam – vi avskyr den mördande dåre som är Jokern. Samtidigt förstår vi. Hela filmen verkar för att visa processerna bakom förvandlingen. Nedrustad socialtjänst, ett omfattande förakt mot svaghet och ekonomisk desperation har tvingat Fleck ned i Jokerns galenskap och svept resten av staden med sig.

Den här skickliga förvandlingsakten har fått både kritiker och publik att jubla. I sociala medier skojas det om att man nu vill förstå andra bisarra karaktärer. Tweeten ”I want a Joker type movie, but about the fucked-up circumstances that led that guy to become Mr. Bean” har gillats över 350.000 gånger.

Reaktionen är inte konstig. Det är ju i kulturen vi hittar förståelse för den mänskliga upplevelsen bortom det egna jaget. När skådespelare, författare och regissörer tvingar sig igenom moralen och visar på erfarenheterna bakom ondskan – då ruskas vi om.

Och kanske tar många emot Jokern extra väl nu, just för att vår samtid i övrigt är fullt upptagen med att till varje pris vägra förståelse för samhällets skuggsidor. Det finns nu knappt en svensk politiker som inte förordar hårdare straff. En förställning som för bara några år sedan tillhörde SD och borgerlighetens ytterkant hittas nu över hela det politiska brädet. Nästan oavsett partifärg sker löpande budgivningar om högre straff, sänkt straffmyndighetsålder och längre preskriberingstider. Och det är inte för att politikerna tror att det kommer funka – partierna säger det som väljarna kräver. Expertisen är ju enig här, längre straff minskar inte brottsligheten.

LÄS MER: Samhällets omättliga behov av narrar

Inte för att man behöver vända sig till politiker eller väljare för att hitta samtidens karga, dömande blick. Jag tycker inte Nobelpristagaren Peter Handkes märkligt agnostiska inställning till folkmorden i Serbien är vare sig bra eller lämplig. Men samtidigt är det svårt att förstå hur skribenter som exempelvis Carsten Jensen i DN så benhårt, utan att själv ha läst en enda rad av Handke, kan slå fast att han är ”en författare på förföljarnas sida”. Hur kan Jensen veta det, när han inte ens doppat tårna i ett författarskap som pågått sen 60-talet? Handke ligger ju också bakom pacifistiska budskap som ”De stora, det är dem som gör fred spännande, inte krig.” (”Mitt år i Ingenmansbukten” 1994, min översättning).

Jag tror att det finns något att lära av den jublande rysning många känner inför att se Arthur Fleck förvandlas från beskedlig och plågad nobody till den galne massmördaren Jokern, av insikten att det inte är så lätt att döma när man sitter med hela bilden. Om det går att öppna sitt hjärta för en spritt språngande galning på film – visst borde det i så fall också gå att låta gråskalorna läcka in i det verkliga livet?