På landets arbetsplatser har frågan: ”Ska vi ta en kaffe?” punkterat filterbubblor och skapat samvaro i generationer. Även det svenska föreningslivet bygger på löftet om fika till årsmötet. Vi kan bestämma att ses på kaffe och alla vet vem som gäller: en anspråkslös stund tillsammans. Kaffedrickandet är vår starkaste tradition för samvaro – och den enda som inte inbegriper alkohol för att döva vår sociala ångest. Den är så självklar att vi knappt ser den, och jag är rädd att vi har tagit den för given.
Redan för 20 år sedan började nya kaffenormer inta våra städer. Jag var 14 år när det hände. TV4 började sända en teveserie om en advokat, Ally McBeal, som förutom att vara smart, självständig och snygg, bar på en ännu mer åtråvärd egenskap under det sena 90-talet: Hon var stressad. Den unga kvinnan i dräkt jäktade mellan möten i scen efter scen och i handen höll hon ett föremål som dessförinnan var okänd för svensken: Takeaway-muggen. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv sett en sådan och förundrades över den exotiska artefakten. Tänka sig, att det fanns folk som var så viktiga att de inte ens hade tid att sitta ner och dricka kaffe. Min tonårshjärna kunde knappt ta in hur coolt det var.
Tänk om jag inte kan bjuda hem någon på fika 2020 utan att de förväntar sig sju sorters kakor och valsång?
Kaffe i engångsmugg var för oss på 1990-talet synonymt med att vid en fotbollscup eller ett föreningsmöte dricka ur den där låga mörkbruna plastmuggen som var vit inuti och hade ett klumpigt öra på sidan som var så svagt att den som skulle fått för sig att strutta upp och ner för Avenyn med en sådan i handen omedelbart hade spillt kaffe över hela sig. Men det tog bara några år tills pappersmuggen med lock fanns överallt i stan. Och givetvis bar jag den, nästan som en accessoar för att visa på min vuxenhet och viktighet. Idag är den standard. Och därmed har det blivit dags för nästa amerikanska kaffetrend att slå klorna i oss: ”Swedish fika” – en amerikansk drömbild av hur vi nordbor dricker kaffe.
”Swedish fika” är ett koncept som i USA har växt enormt de senaste åren. Enligt en beskrivning på den amerikanska matsidan thekitchn.com beskriver det som att Swedish fika ”inte bara är en kafferast. Det är ett tillfälle att sakta ner och uppskatta det goda i livet… det är en livsstil”. Sidan har även recept på kanelbullar, mazariner och kardemummakakor så man kan göra sin egen ”Swedish fika” hemma. Jag vet inte hur du intar dina 22 koppar kaffe per vecka men mina präglas ytterst sällan av ett dignande bullbord och mindfullnessövningar. Tänk om jag inte kan bjuda hem någon på fika 2020 utan att de förväntar sig sju sorters kakor och valsång?
För trenden har kommit hit nu. I Göteborg ploppar nu caféer upp som skyltar med att de säljer ”Swedish fika”. Utanför dem passerar självutnämnt viktiga människor, däribland jag själv, med takeaway-koppar i händerna.
Och någonstans däremellan finns faktiskt en kaffekultur som är värd att bevara. En vardaglig och medioker standardkaffe med en bekant som glöms bort mellan ytterligheterna superstress och mindfullness.
