När min mamma föder sitt första barn, min äldsta bror, körs hennes väninna ut ur förlossningssalen på Sahlgrenska när krystvärkarna kommer. Hon är ju inte pappan, och bara pappor är välkomna. Året är 1976 och fortfarande ska de ogifta mödrarna skämmas. Mamma får föda utan någon annan än vårdpersonal vid sin sida. Min nyfödda bror får ligga på barnsal.
När jag föder mitt andra barn, i januari 2021, får min man inte vara med. Han har dragit på sig en förskoleförkylning och är därmed utestängd, som potentiellt covid-smittad. Min lillasyster får kavla upp ärmarna. Ett dygn senare lämnar hon Östra sjukhuset som en ärrad veteran, efter att ha bistått vid 18 timmars förlossning och ett akutsnitt, medan jag och min bebis rullas till bb, där anhöriga för tillfället inte är välkomna.
Olika tider begär olika saker av oss, även när det gäller något så fundamentalt som att föda. Graviditet och förlossning är omgärdat av föränderliga regler och idéer. Kanske märks trendkänslighet i sjukvård av ovanligt mycket just här, där föreställningar om det naturliga, det goda och det rätta är så vanliga. Runt den havande och födande handlar striderna lika mycket om moral och ideologi som medicin, och alla säger sig värna hennes, och barnets, bästa.
Olika tider begär olika saker av oss, även när det gäller något så fundamentalt som att föda.
LÄS MER:Barnmorskan Asabea Britton folkbildar om kvinnokroppen på Instagram
Jag undrar om det någonsin har varit så tydligt som nu, när barnafödande har blivit business, bildflöden och brandtal i sociala medier. På sociala medier som Facebook och Instagram konstrueras och kommuniceras moderskapets självbilder. Här avhandlas barnuppfostran i forum renons på män, och här drabbar kvinnor samman om amning, föräldraledighet och kejsarsnitt.
Somligt består. För ett tag sedan cirkulerade en bild från ett informationshäfte som delades ut efter förlossningar på 1960-talet. Texten lyder:
”Tala inte om för alla Edra släktingar och vänner vilken ’SVÅR’ förlossning Ni genomgått, ty Edert barn föddes på samma normala sätt som alla andra barn och alla andra mödrar har utstått ungefär samma påfrestning som Ni. Skulle förlossningen verkligen varit komplicerad och svår, så får Ni besked av läkaren, hur det förhållit sig. Framför allt – undvik att genom skräckfyllda berättelser skrämma och oroa andra unga kvinnor.”
Ekot från den tiden hörs fortfarande. Men kvinnor har blivit öppnare än någonsin med sina fysiska och psykiska skador och sitt missnöje. På Instagram-kontot @alltserfint ut delas ständigt nya berättelser om hur kvinnor har negligerats och deras förlossningsskador felbedömts, på @tyst_jag_föder hörs alla sorters mardrömslika förlossningserfarenheter. Återkommande är munkavlarna som delas ut av vård och omgivning, ofta med anklagande undertoner: ”du hade visst en normal förlossning” och ”är du inte glad för ditt barn?”. På @snittmyndig centreras kampen för rätten att välja kejsarsnitt – många är omföderskor som redan har genomgått en vaginal förlossning.
I kommentarerna under Instagram-inläggen ryker vårdpersonal och patienter ihop – att arbetsvillkoren är usla skriver alla under på, den syndabocken är enkel, men får man även peka ut en del personal som usel?
LÄS MER:Kvinnor har rätt till samma barnmorska – hela graviditeten
I kommentarerna under Instagram-inläggen ryker vårdpersonal och patienter ihop – att arbetsvillkoren är usla skriver alla under på, den syndabocken är enkel, men får man även peka ut en del personal som usel? Kvinnlig personal? I kvinnosjukvården? Någon hotar med förtalsanmälan.
”Jag fick inte plats på förlossningen!” berättar en kvinna. ”Jag höll på att dö!” en annan. Någon säger att hemförlossningar med barnmorskor är svaret. Då hade du varit lugn nog, då hade problemet aldrig uppstått, låter det.
Sociala medier har möjliggjort att ensamheten kring födande bryts, vilket medför en helt ny press på sjukvårdens beslutsfattare. Samtidigt har även vårdpersonalen – barnmorskor och läkare – blivit synligare än någonsin. En del fokuserar på anonymt kunskapsspridande, andra sätter samtidigt sitt eget ansikte i centrum. En del har blivit influencers med reklamsamarbeten, medan andra manar till politisk strid för utbildade arbetskamrater, patientsäkerhet, möjlighet till raster och semestrar.
Till exempel har man kunnat följa barnmorskornas arbete för att få till en sammanhållen vårdkedja i Västra Götalandsregionen, där den gravida träffar samma barnmorska från start till slut. Något sådant blir inte av, trots 28 000 namnunderskrifter, meddelade Hälso- och sjukvårdsstyrelsen nyligen. Men scenen är till för alla som intar den. Även doulor, det vill säga personer vars uppgift är att erbjuda emotionellt stöd för den födande före, under och efter en förlossning.
De senaste åren har fenomenet exploderat, i alla fall på nätet där doulornas bilder på gravida i vatten och gravida som föder hemma är särskilt vanliga.
En doula ska alltså inte förväxlas med vårdpersonal. Tidigare har man kanske förknippat dem främst med stöd till kvinnor med annat modersmål än svenska, en kulturell brygga mellan sjukvården och kvinnan. De senaste åren har fenomenet exploderat, i alla fall på nätet där doulornas bilder på gravida i vatten och gravida som föder hemma är särskilt vanliga. Här formas motbilderna till den i sammanhanget så kallade övermedikaliserade förlossningsvården. Med det kommer nya normer.
Är doulorna ett symptom på vårdpersonalens tidsbrist? Ett underkännande av de blivande pappornas emotionella förmågor? Eller handlar det om födande kvinnor som har gjort förlossningsrummet till sitt, stärkta av stödet, trygga i valet? Ett tecken i tiden är de oavsett. På Youtube lägger en svensk kvinna ut en video när hon föder med doula, utan barnmorskor, och hyllas som den mest äkta av kvinnor. En annan doula berättar på Facebook om hur hon, och bara hon, ska förlösa en kompis i en stuga i Värmland.
När min mamma födde mig på Sahlgrenska i april 1985 låg hon kvar en vecka, efter en normal förlossning. Nu förväntas en frisk omföderska gå på ”tidig hemgång” redan efter sex timmar. En nysnittad kvinna får stanna längre, men jag har bråttom hem. I väntan på att få godkänt för utskrivning scrollar jag på mobilen.
”Om du föder hemma slipper du en massa onödiga och skadliga interventioner” läser jag igen i flödet. Nu mer som ett imperativ än ett förslag bland flera. Stygnen stramar. Förr i tiden hade jag och min nyfödda son strukit med båda två. Dramatiken har ännu inte lämnat slagfältet – min kropp.
LÄS MER:De konverterade till en ny religion mitt i livet
Missa inget från GP Kultur!
Nu kan du få alla våra kulturnyheter, reportage, debatter och recensioner som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Kultur. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.
