Det tas ofta för givet att läsning är en aktivitet där människor använder sina ögon för att avkoda skriven text, vanligtvis en tryckt skönlitterär bok. Utforskar vi läsningens historia går det att se att läsning gått till på olika sätt, med diverse textformat. Den historiska läsningen har också tagit plats i olika situationer, från tyst läsning i ensamhet till högläsning i familjer eller vid sociala sammankomster.
Att ta del av böcker med hjälp av öronen har nämligen varit en praktik som varit närvarande under hela läsningens historia, och ljudboken är bara en fortsättning på den traditionen. Reflekterar vi över hur personer med synnedsättningar använder fingrarna för att läsa punktskrift, noterar vi att läsning redan utförs med olika sinnen.
Att ljudböcker har ökat avsevärt i popularitet de senaste åren har nog inte undgått någon. En sådan påtaglig utveckling för med sig många nya frågor för forskningen. Flera av dessa har jag behandlat i min nyligen publicerade doktorsavhandling inom biblioteks- och informationsvetenskap. Frågor som: Används ljudböcker på andra tider och platser än tryckta böcker, och vad händer när böcker används via strömningsplattformar och appar?
Att ta del av böcker med hjälp av öronen har nämligen varit en praktik som varit närvarande under hela läsningens historia
Vad är det som är avgörande för att det ska vara läsning? Är det att tillgodogöra sig text och skapa mening från innehållet? Spelar det då någon roll vilket sinne som används? Är det viktigt att läsaren använt sina ögon för att läsa texten eller kan det räknas om de använder sina fingrar eller sina öron? I min avhandling valde jag att konceptualisera läsning som en praktik och en meningsskapande process som består av en rad olika aktiviteter som utförs vid olika tider och platser med diverse verktyg och text i någon form.
Den här förståelsen betyder att en mängd olika aktiviteter där en person tillgodogör sig text, med olika sinnen, kan studeras som del av olika läspraktiker; alltifrån ett barn som läser en serietidning i hängmattan på sommarlovet, till någon som läser nyheter på mobilen i väntrummet hos tandläkaren, till en pendlare som lyssnar på ljudböcker på tåget på morgonen. Läsning är komplext, varierat och utförs för en rad olika syften.
I min forskning har jag sett att ljudböcker blivit en del av mångas vardagsrutin. I en studie såg jag att de som prenumererade på en ljudbokstjänst lade i genomsnitt en och en halv timme per dag på ljudbokslyssning. Det är en ansenlig mängd tid som läggs på böcker. I en följande intervjustudie fann jag att en anledning till att unga vuxna lyssnar på ljudböcker är för att det skapar mer tid för läsning i deras vardag. De kan lyssna på ljudboken i situationer där den tryckta boken inte passar. Andra berättade att ljudböcker för första gången hjälpt dem känna intresse för böcker och läsning, eller att ljudboken av olika anledningar är det bokformat som passar dem bäst.
När jag berättat vad jag jobbar med har jag fått höra både från forskare och allmänhet att de inte tycker att ljudböcker har med läsning att göra.
Att forska om ljudbokslyssning som en slags läspraktik är inte okontroversiellt. När jag berättat vad jag jobbar med har jag fått höra både från forskare och allmänhet att de inte tycker att ljudböcker har med läsning att göra. En del berättar om egna upplevelser och säger exempelvis: "Man minns ju ljudböcker mycket sämre än tryckta böcker". Mitt svar är, om ljudböcker inte känns som läsning för dig, eller om du minns ljudböcker sämre, så är det fullständigt legitimt. Men det är viktigt att inte bedöma andras upplevelser endast utifrån sina egna erfarenheter, och därför anta att dina känslor stämmer för alla andra. Läsare är olika. Precis som att alla människor inte tycker detsamma om diverse bokformat, genrer eller författare, så känner inte alla likadant inför läsning eller utför läsning på identiska sätt.
I intervjustudien med unga vuxna som lyssnade på ljudböcker frågade jag om de själva såg på det som läsning. Svaren varierade, somliga berättade att det kändes som något annat för dem, så som att se på film. Andra sa att de såg på det som läsning och att de kunde minnas ljudböcker lika bra eller bättre som böcker de läst med ögonen.
En person i min studie, som har dyslexi, använde ofta tal- och ljudböcker och svarade så här: ”Ja, det är ju min typ av läsning.” Det här svaret illustrerar att ljudböcker gör läsning, böcker och information tillgängliga för fler användargrupper. Alla här rätt till läsning, en aspekt som är viktig att komma ihåg, inte bara för de som jobbar med böcker, utan för samhället i stort.
Elisa Tattersall Wallin är Fil.dr. i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan i Borås.
LÄS MER:Sluta med rean – böckerna måste bli dyrare
LÄS MER:Allt fler lyssnar på ljudböcker
LÄS MER:Utan göteborgarna blir det ingen bokmässa
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
GP:s kulturredaktion tipsar om veckans snackisar, händelser och guidar dig till Göteborgs kulturliv.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
