Att älska ett Göteborg som aldrig har varit

Det är smärtsamt att älska en stad. Till att börja med bryr den sig inte nämnvärt om en själv. Den är likgiltig för ens beundran. Den är inte tacksam över att visas upp från sina mest smickrande vinklar på bild – takåsar och kyrktorn sedda från Skansen Kronan, kullerstensgator kantad av syrener och skeva träkåkar, böljande backar med sekelskifteshus och spårvagnar. Staden vet mycket väl att det finns alkistorg, 7-Eleven-butiker, smutsiga sjuttiotalsfasader och skräpiga gathörn strax utanför bild.

Staden struntar i om man lägger ut orden om dess förträfflighet. Hyllningar är den okänslig för. Om man till exempel skriver en jättelång bok som utspelar sig på stadens gator, så att somliga velat utropa staden själv till en slags huvudperson – ja, då har staden inga särskilda synpunkter på det. Den är varken för eller emot. Den kommer inte stämma en för ärekränkning, men den kommer inte heller visa någon särskild uppskattning. (Till skillnad från stadens invånare, som kan bli mycket glada över sådant som handlar om deras stad. Men invånarna utgör inte staden, de byts ständigt ut, och skulle staden förlora alla sina invånare skulle det fortfarande vara en stad. En ruinstad eller spökstad, men alltjämt en slags stad.)

Kärleken till staden kompliceras också av att den så ofta är besvärlig. Gator är uppgrävda. Sprängningarna mullrar nere i berget. Uteserveringarna är för fulla. Lägenheterna är för dyra. Havet är obegripligt långt bort, med tanke på att staden trots allt ska föreställa hamnstad. Av någon anledning lyckas stadens invånare aldrig lära sig att det är mycket bättre att låta folk gå av spårvagnen innan man själv går på. På skolgården nedanför ens fönster genrepar några optimistiska ungdomar vars privata grundskoleutbildning tyvärr inte verkar ha inkluderat musiklektioner; Idas sommarvisa framförs på en bedrövligt ostämd gitarr just när man satt sig ner för att skriva.

LÄS MER:Göteborg, du blåser hårt

Kärleken till staden kompliceras också av att den så ofta är besvärlig. Gator är uppgrävda. Sprängningarna mullrar nere i berget. Uteserveringarna är för fulla. Lägenheterna är för dyra.

Som om inte allt detta vore nog är staden stadd i ständig förändring, och de platser man älskar kan mycket väl försvinna. Kaféer upphör. Klubbar stänger igen. Restauranger läggs ner. Biografer går i konkurs. Hus rivs. Ibland upphör hela kvarter att existera, jämnade med marken av grävskopor. Gator och gårdar tuggas till grus. De där gamla landshövdingehusen som ändå inte gick att rusta upp (eller hur var det nu?) ersätts av förnuftsbyggnader räta linjer.

Och förr eller senare står man där, i något av sin ungdoms gathörn, och minns hur det en gång var.

Kärleken till den svunna staden är på sätt och vis kanske enklare. Det förflutna kan ju inte försvara sig mot ens fantasier, drömmarna får fritt spelrum. Men det är kärlek till något förlorat, och däri ligger smärtan.

Det dumdristiga projektet att skildra ett Göteborg som jag själv inte upplevt bottnade till stor del i saknad och längtan efter det förlorade. (Inte bara staden som sådan – ”Samlade verk” är full av förluster av olika slag, en slags förlustkatalog, tänker jag ibland, över sådant man måste vidgå och sörja för att röra sig friare i livet). Bortom den stad som jag själv levde i, 00-talets i mitt tycke ganska glanslösa Göteborg, skimrade något strax utom synhåll, som jag ville försöka få fatt i.

LÄS MER:Kär och galen i Göteborg

Bortom den stad som jag själv levde i, 00-talets i mitt tycke ganska glanslösa Göteborg, skimrade något strax utom synhåll, som jag ville försöka få fatt i.

Det var förstås ett hopplöst företag. Historisk verksamhet lyder under villkoret att man aldrig kan få veta exakt hur det var. Vissa detaljer går förstås att säkerställa, men som helhet höljs historien i ovisshetens dimma. Det spelar ingen roll hur mycket fakta man har. Man kan ta reda på när Humanisten byggdes, var Attentat spelade, vad ölen kostade och hur Valandstudenter klädde sig 1985. Det räcker inte. Man var inte där. Inte ens de som var där har tillgång dit längre. Det är oåterkalleligen borta. Den svunna staden är en absolut förlust, och den rymmer det som vi mist: ungdomsår, kärlekar, chanser, känslan av att framtiden sträcker ut sig i disig oändlighet.

Ibland försöker jag bevara delar av nuet, som med tiden alltså kommer att slukas av historien, genom att i skrift skissera små ögonblicksbilder från staden. Jag föreställer mig att jag kommer ha nytta av dessa anteckningsfragment i framtiden, att de kan utgöra något slags romanmaterial. Man skulle kunna tycka att det är lättast att porträttera något som är mitt framför näsan, men det är det inte. Det blir mest redogörelser för hur långt kastanjerna i allén kommit i sin blomning, sura anmärkningar om elsparkcyklar och något om måsar. Att transponera den pågående staden till ord är av någon anledning svårt. I allt sitt pågående låter den sig inte fångas.

LÄS MER:Lydia Sandgren ville resa ett monument över den förlorade staden

Som romanförfattare har man emellertid ett underbart övertag i förhållande till verkligheten: man är fri att hitta på.

Som romanförfattare har man emellertid ett underbart övertag i förhållande till verkligheten: man är fri att hitta på. Jag har aldrig besvärats av några idéer om att skrivande måste utgå från en egen levd erfarenhet, och istället utnyttjat mitt diktarprivilegium så till den grad att jag ibland känner mig osäker på vad som faktiskt har hänt och vad jag själv kan ha kokat ihop. Under mitt ”Samlade verk”-arbete har jag visserligen lusläst universitets gamla telefonkataloger för att ta reda på var den ena eller andra institutionen låg eller googlat fram gamla inscannade punkfanzine, men lika ofta har jag dragit till med något som ”känts rätt” i förhållande till stämning och stil. Skit samma om det inte gick en färja över älven på åttiotalet, har jag tänkt, det är väl inte så noga, om jag vill ha en färja kan det väl få vara en färja, det är ju påhittat alltsammans ändå.

Jag hade förväntat mig korrigeringar och synpunkter beträffande stadens historia, men med undantag av några artiga påpekanden om att jag utelämnat olika krogar som romanpersonerna rimligtvis borde ha besökt har den vanligaste responsen varit: ”Hur kan du veta allt det här?” Det tror jag egentligen inte att jag gör. Jag tror likt Joseph Conrad att blott halva romanen tillhör författaren, den andra halvan är läsarens. Med romanen som språngbräda kan man sättas i förbindelse med sina egen historia, sina egna förluster – och i det här fallet också sin egen stad.

Lydia Sandgren